Göteborgsposten – 8 maj 1873, sida 2

en person, som jag fordom kände. Jag skulle nästan kunna förestalla mig, att jag sett miss Gliut förr. Det ligger någontiog för mig välbekant i hennes ansigte — i hennes ögon — hennes blick — hennes uttryck —. Hon tystnade; det såg nästan ut, som om hon varit färdig att svimma. Den ungerska grefvinnan var en mycket skön qvinna, och hennes skönhet var lika tilltalande som ovanlig. IIon var stor, af en majestätisk hållning och tycktes liksom född för att befalla. IIon var tydligen omkring tretio år gammal, och hennes vackra, halft högdragna ansigte hade ännu ej förlorat den tidiga ungdomens friskhet. I hennes djupblå ögon tycktes hvila en skugga af någon förfluten sorg. En sällsam kontrast till hennes vackra och ännu ugdomliga ansigte bildade hennes hår, som ehuru ypvigt redan var grått. Hon återvann nistan ögonblickligt sin sjelfbeherrskning, men sir Hugh kunde märka, att hon darrade och att hon med möda kunde hålla sig upprätt. Hon satte sig också snart nog, och de öfriga grupperade sig omkring henne. — Har ni någonsin varit i Ungern, miss Glint? frågade grefvinnan i fastare ton och med blicken fortfarande nästan ihärdigt riktad på Honor. Eller i Wien? — Nej, svarade Honor. Jag lemnade pensionen förliden midsommar, och jag har ej rest särdeles mycket i min lefuad. Förliden höst förde pappa mig med sig till Alexandria, men jag såg blott de hamnar, som vi anlöpte, om jag ej räknar några korta utflykter inåt landet. ———— — —