Göteborgsposten – 8 maj 1873, sida 2

varvid ezaren utbragte en skål för kejsar Wilhelm och för vänskapen mellan båda deas riken, hvilken var en borgen för freden i Europa. Kejsar Wilhelm tackade med en liknande skål och upptogos naturligtvis båda skåltalen med ändlöst jubel af de närvarande. Härmed ha de båda höga potentaterna återigen på ett ostentativt sätt lagt i dagen inför Europa, att de äro sinnade att fortfarande upprätthålla sin allians, hvilken de betrakta som en borgen för freden, ett uttryck som naturligtvis innebär, att det är utvecklingen af båda militärstaternas militära kraft, som betryggar freden. Ifrån denna uppfattning till begäret att, såsom den heliga alliansen på sin tid gjorde, töreskrifsa det öfriga Europa lagar, är steget ej långt, om det icke motväges af en vestmaktsallians, utsprungen från samma jde som den, hvilken lifvade kejsar Napoleon III, men ännu kraftigare än den, som denne lyckades bringa till stånd. I denna maktbalance har Österrike en ytterst vigtig roll. Ryssland skall vilja, i skydd af sin allians med det preussiska Tyskland, fullfölja sina planer mot Orienten, således äfven mot Turkiet. Men dessa planer äro omedelbarligen farliga för Österrike, som derför skull söka att motväga dem. Dess misstro motden rysktyska alliansen är emellertid redan väckt och afspeglar sig i dess press. De preussiska tidningarne ha visserligen belåtet återgifvit referaten om festligheterna i Petersburg, men de ha äfven funnit sig böra antyda, att Österrike häraf bar intet att frukta, ty, säga de officiösa berlinerbladen med den allvarligaste min, Preussen vill verkligen icke annektera någon del af Österrike. Härtill svarar en annars mot Preussen mycket vänlig wienertidning: Vvi tro det nog — derför att Österrike icke är så lätt att äta upp. Förnuftiga menniskor veta mycket väl, att ej allenast det politiska intresset och den uppriktiga vänskapen för Österrike är tongifvande för den tyska politikens mot Österrike vänliga riktaing, utan att Tyskland äfven måste för sitt eget destånds skull fortfarande etå i ett ärligt förhållande till Österrike. Det är icke så lätt att inlåta sig med vår omorganiserade arm6, och så fort en preussisk bataljon skulle sätta sig i rörelse mot vår gräns, skulle hela Frankrike resa sig till kamp mot Tyskland. Det svaret är tydligt och är äfven det bestämmande för Österrikes politik. Huru mycket man än skall söka att från Neva och spree få kejsaren vid Donau in i den heliga alliansens nya upplaga, skall han vål taga sig tillvara, utan fortfarande söka Tysklands vänskap, men med bibehållande af fria händer — en politik som Andrassy ställt på sitt program och hvilken äfven i dessa dagar vunnit den österrikiska riksrådsdelegationens fulla gillanden. Denna politik har jemväl visat sig bestämmande i militäriskt hänseenda, i det att den nya österrikiska försvarsplanen går ut på stärkandet af gränsen mot Ryssland genom nya, stora och tidsenliga befästningar, under det gränsen mot Tyskland lemnas öppen. Man vet neml. mycket väl i Wien, att en möjlighet är, det Preussen icke skall röra sig ur fläcken, om Ryssland en gärg söker att inkräkta på österrikiskt område, men ock att, om Preussen gör min af att röra sig, Frankrike genast skall vara i dettas rygg. Frankrike är således bästa försvarsverket mot ett annekteringslystet Preussen — och derför skall österrikiska politiken väl vakta sig att bryta med Frankrike. ö