Göteborgsposten – 7 maj 1873, sida 1

— 29 Riksdags-Kaleidoskop 1873. XXXL D. 4 maj. I afseende på de senast förrättade gomensamma voteringarne torde företrädesvis böra frambållas, dels att regeringens förslag om förening af sjövapnets båda kårer till en kår, dels att det at regeringen begärda anslaget till åstadkommande af en vinterväg från lappmarken ötver fjellen till Norge, och dels att förslaget om tulltri införsel af verktyg, bifallits. Dertill kan läggas att äfven anslaget 28,000 rdr årligen till enkehertiginnan at Dalarne beviljades. Efter fullbordade voteringar kunde Andra kammaren till behandling företaga hr Wallenbergs, af konstitutionsutskottet afstyrkta motioner om vissa förändringar i grundlagarne. Om hr Wallenbergs afsigt med dessa motioner varit att föra de reformitrande representanterna ut på halisen för att erfara huru de der skulle taga sig ut, så lyckades åtminstone det till någon del. Såsom riksdagsmaskineriet nu skötes är en förkortning af riksdagstiden från fyra till tre månader on omöjlighet, Obestridligt är ock, att då så mycken tid förnötes med löst tal, kan ingen förkortaing i riksdagstiden ega rum, och otvifvelaktigt är, att ifall en sådan förkortning beslöts, grannlagenheten fordrade, att arvodet i proportion dertill nedsattes, hvaremot lika otvifvelaktigt är, att just föreställningen om en sådan nedsättnings nödvändighet, högst väsendtligt inverkade på Andra kammarens beslut i frågan. Nekas kan emellertil icke, att mycken tid skulle vinnes ifall såsom regel antoges, att stateregleringen i dess väsendtligaste delar lemnades otörändrad för tre år åt gången, om både bankoreglementet och tulltaxan uppgjordes för tre år, och om valen af justitieombudsman, fullmäktige i riksgäldskontoret, samt af statsrevisorer endast hvart tredje år verkställdes; men genom de först anförda åtgärderna skulle en hel massa motioner uteblifva till stor olägenhet för dem, som annars ha ytterst svårt att göra sig bemärkta, och föga troligt är. att isynnerhet Andra kammarens majoritet skulle afsäga sig rättigketen att årligen gratifiera sina anhängare medelst fullmäktigsoch revisorsval. Det visade sig ock, att man alldeles icke ville ingå i diskussion om hr Wallenbergs motion; de fruktade valmännen hade ju kunnat af en sådan bibringas den föreställningen, att för flertalet är representantkallet, så som det nu utöfvas, alls icke så själsoch kroppsansträngande, och derföre tilläts hrr Huss och Lyttkens att ensamt tala i den frågan. Den förre förordade att ingen af kammarens ledamöter finge tala i samma fråga mer än två gånger och ej längre än högst en half timme, men derpå ville hr Lyttkens ej ingå. -Öppen omröstning i kamrarne, äfven föreslagen af hr Wallenberg, var deremot ett ämne, på hvilket man mera fritt kunde inlåta sig, och det var klart att talare skulle uppträda både för och emot. Jag kan väl fatta hvarföre den i alla politiska skiften frimodige Westerås-representanten, hr Curry Treffenberg, som icke håller sig till ytan utan utaf tingen i ett lifligt och bravohelsadt föredrag uppträdde mot förslaget, emedan han afskyr partiterrorismen; men jag kan deremot icke förstå hvarföre hrr Danielsson och Key förordade slutna voteringar, ty från deras ståndpunkt borde väl en öppenhet, som tillika innefattade en kontroll, vara särdeles lämplig. Till någon skyndsammare tryckning och utdelning af kamrarnes protokoller, enligt hr Jöns Rundbäcks motion, har hvarken Andra kammarens första tillfälliga utskott eller nämnde kammare sjelf velat medverka. Att motionären icke varit hemmastadd i frågan, framgår obestridligen al sjelfva motionen, hvilken är hafsigt hopfogad; men å andra sidan kan ej förnekas, att tryckningen af riksdagsprotokollerna går otörsvarligt långsamt, och af flera orsaker, hvilka likvisst icke kunna undanrödjas utan väsendtliga förändringar i maskineriet. Om kamrarne egde till sitt förfogande protokollister så hemmastadda, jag vill ej säga i alla, men i de vigtigaste frågor, som till behandlirg förekomma, att de resp. talarne icke beböfde nedlägga så mycket arbete, såsom ofta är fallet, på de uppsatta yttrandenas justering, så skulle naturligtvis dessa mycket snarare kunna till tryckning öfverlemnas. Men nu är förhållandet, att emedan protokollisterna äro till antalet allt för få, och dessutom klent aflönade, kan ej på dem ställas stora fordringar ee ETOD DERE