Göteborgsposten – 6 maj 1873, sida 2

ingsutbrott som refrain och contrerefrain från let ena lägret till det andra. Bland de öfrige talarne må nämnas Fawett, hvars anförande egendomligt nog begynte inder glädjeskri från de konservative för att luta under de liberales bifail. Han gjorde eml. tre invänningar mot budgeten. Först ch främst är det i tider af ett exempellöst välstånd ovärdigt en stor nation att låna penningar till betalande af sina skulder (Lowes förslag om utfärdande af skattkammar-obligationer för betalande af den andra hälften af Ålabamaersättningen); för det andra kommer inkomstskattens minskning näppeligen dem till godo, som mest behöfva lindring; och för det tredje hade ministern gjort allttör gynnsamma beräkningar af landets blitvande finansiela ställning. Men nu var det för sent att motträda budgeten. Af sörslaget blef som bekant intet. Förvaltarne af aflidne kejsar Napoleon III:s egendom, Markby, Tarry Stewart i Lendon, hafva i Timesoffentliggjort kejsarens testamente, till vederläggande af de många rykten och olika berättelser som äro i gång om detsamma. Testamentet, som skrefs år 1865, har denna lydelse: Detta är mitt testamente. Jag anförtror min son och min hustru åt do stora statskårerna, åt folket och armån. Kejsarinnan Eugånie har alla de egenskaper, som äro nödiga för att handhafva regentskapet, och min son visar anlag och ett omdöme, som skola göra honom värdiga hans höga lott. Må han aldrig glömma vår familjechefs valspråk: sAllt för franska folket!; må han göra sig nära bekant med fängens på S:t Helena skrifter; må han studera kejsarens aktstycken och brefvexling, för att han må erinra sig, då emständigheterna skola så tillstädja, att folkens sak är Frankrikes sak. Makten är en tung börda, emedan man ej ständigt kan göra allt det goda man vill och emedan våra samtida sällan göra oss rättvisa; oekså måste man, för att uppfyila sin sändning, bära inom sig tron på och medvetandet af sin pligt. Man måste tänka, att de, som vi älskat, betrakta och skydda oss från himmelens höjd. Det är min store farbroders ande, som alltid inspirerat och skyddat mig. Han skall göra detsamma för min son, ty han skall städse vara hans namn värdig. Jag lemnar åt kejsarinnan Eugånie hela min enskilta egendom. Jag önskar att hon, då min son blifvit myndig, bebor Elyste och Biarritz. Jag hoppas, att mitt minne skall vara henne kärt och att hon skall efter min död glömma de ledsamheter, jag kunnat förorsaka henne. Hvad min son beträffar, må han bevara som talisman det signet, som jag bar vid mitt ur och hvilket är ifrån min mor; må han sorgfälligt bevara allt, som jag fått ifrån kejsaren, och må han vara öfvertygad om, att mitt hjerta och min själ äro hos honom. Jag talar ej om mina trogna tjenare. Jag är öfvertygad om, att kejsarinnan och min son aldrig skola öfvergifva dem. Jag skall dö i den katolska, apostoliska och romerska religionen, som min son städse skall genom fromhet ära. . Napoleon. Gifvet, skrifvet och undertecknadt med min hand i Tuileriepalatset, den 24 april 1865. Napoleon. Förvaltarne tillägga, att den anställda bouppteckningen visat, det kejsarens efterlemnade förmögenhet uppgår blott till 120,000 p. sterl. (2,160,000 rdr av.), på hvilken summa dock anspråk äro gjorda, hvilka skola minska henne med omkring hälften. Då detta testamente skrefs, befann sig franska kejsardömet på höjden at sin makt och sitt rykte. Atta år derefter var kejsaren afsatt och lanåsflyktig; men testamentet har aldrig blifvit återkalladt, ej heller har något tillägg gjorts, och det kejserl. aktstycket förfogar öfver all den egendom, som landsflyktingen på Chiselhurst egde. Men det är ej mycket, som bergats af de ofantliga summor, som han haft till sitt förfogande, och hans son har till arf blott fått hänvisningar till den förste kejsarens ande, hvilken han sjelf egnade en till dyrkan gränsande hyllning och vördnad. Från Berlin klagas alltjemt öfver den der tilltagande dyrheten äfven i sådana saker som alstras af höns och kor, hvilka likväl icke göra strike; öfver de svindelföretag med hvilka de franska milliarderna välsignat Tyskland och öfver andra lika litet glädjande rubbningar i den ekonomiska verlden. Men det finnes bland dessa rubbningar i den nya kejsarstaden kanske ingenting, som kastar ett så klart ljus öfver förhållandena, som den omständigheten, att stenbäraren och murarehandtlangaren förtjenar sina 12—13 rdr om dagen, gatsoparen sina 90 rdr i månaden, under det att den, som användt åratal och mycket penningar på att lära sig ett handtverk eller att studera, icke förtjenar på långt när så mycket. Ett tyskt blad spörjer ock: Hvarför skola menniskor bädanefter bry sig om att gå i skola eller att öfverhutvud lära sig något, då de kunna förtjena mera genom att spekulera på börsen eller bära sten och sopa rännstenar? Den ministeriela Berlinertidningen Prov