Göteborgsposten – 3 maj 1873, sida 5

SR — upp förklädet och låtsade gråta under det hon samtidigt och i distraktion tog sig en munsbit af skorpan. Den yngsta ville ej gå ifrån trappan förr än hennes moder kom hem; det var derföre den äldsta som visade oss in i samiljens boningsrum, en skrubb ungefär så stor som en likkista och upplyst af ett enda litet takfönster. Här funnos för öfrigt alldeles inga möbler, till och med de små taflorna voro försvunra. Jag såg endast en liten omålad träbänk; bredvid denna stod en liten femårs gosse med ett okammadt svart hår, som föll ned öfver bans panna, och med ett par stora, svarta, . förvånade ögon. Han rörde med den ena handen på något, som frambragte ett svagt, entonigt ljud; då jag drog eld på en tändsticka för att bättre kunna 8e, upptäckte jag en söndrig korgvagga, fylld med några trasor och mellan dessa ett spädt barn, blekt och afmagradt som en döende. Långt borta i en vrå låg en bundt gammal halm och deröfver en mängd smätrasor: det var moderns och de andra två barnens sängplats. Mannen hade för några dagar sedan öfvergifvit henne och hon sjelf hade nu gått till poliskammaren för ; —————— begära någon bjelp i sitt stora betryck. Vi mötte henne, då vi åter gingo ner, eländig och usel till att skåda, med ansigtet uppsväldt af gråt och — måhända också af bränvin, hvarmed hon hade försökt att döfva sin sorg. Hon sade ett par ord till oss och dervid darrade hennes röst af en undertryckt snyftning. Slutligen kommo vi upp i vindsrummet, der tre eller fyra menniskor bodde, ehuru de knappast skulle fått rum på golfvet, ifall man lagt dem ner sida vid sida. Oaktadt fönstret I stod öppet, rådde härinne en stank, som är omöjlig att beskrifva. Så gingo vi förbi några afplankningar, som voro kopslagna tätt under aket, de voro så små att ett vällödt svinkres.