Göteborgsposten – 3 maj 1873, sida 1

2 Ä TA oa a. TE brusande harmen förleda sig ända derhän, at han riktar sina hugg mot sin motståndares hela litterära verksamhet, hans litterära namn och heder. Det är detta, som förefaller åskådarne omkrirg arenan till den grad Pinsamt, att de upprikt.ot önska, att motständarne måtte nedlägga sina vapen, att striden måtte upphöra, innan ord fällas och omdömen uttalas, hvilka de kämpande, en gång när stridslustan svalnat, säkert skola önska aldrig hade förekommit. Hvad vi här yttrat, har tillkommit af den uppriktigaste beundran för båda de rikt begåtvade och talangfulla män, hvilka här för snart sagdt en obetydlighet råkat i strid med hvarandra och — vi erkänna det otvunget — af aktning för den tidningspress, vi sjelfva tillhöra och hvilken genom dylika utbrott som de ifrågavarande löper fara förlora det anseende, den eger och bör ega hos allmänheten. Vår alltid muntre vän och kollega Dat gens Nyheter har i dessa dagar totalt glömbort alla sina röda republikanska idäer och uppträdt som en klart skinande blå-gul sestIykta, allt med anledning af kungaparets besök i Upsala. Halfalnslänga telegram, alnslånga beskrifningar på festerna! Ett at dessa af rojalistisk berusning genomandade telegram slutar med följande mystiska ord: Studenthäcken begagnades ej. Egendomliga tilldragelse, förunderliga slumpens nyck! Siudenthäcken begagnades ej! Tänk bara, om studenthäcken begagnats! Om der i stället hade stått: Studenthäcken begagnades. Hvilken uppståndelse det skulle ha blifvit i Stockholm, i Sverige, i hela vida, vida verlden! Och hvarföre begagnades han icke? Hade det måhända kommit något smolk i mjölken mellan blomman af Sveriges ungdom och deras konung och drottning? Ville man kanske säga: äck, weg, vällingesäck, vi vilja alldeles icke veta af någon atudenthäck ....v Eller? . Hvad för något? Kanske begagnades studenthäcken icke helt enkelt derföre, att — den stod full med studenthafre till den stora kungamiddagen dagen derpå? Vi gissa bara. Vid omnämnandet i tisdagens n:r af Musikföreningens konsert aftonen förut togo vi oss friheten yttra, att skälen till åhörarekretsens såtalighet torde ha legat djupare, än i blott fruktan för den då rådande högst obehagliga väderleken. Vi anhålla att få förklara hvad vi härmed menade: vi menade, i möjligaste korthet uttryckt, följande: Oaktadt man omöjligt kan med ringaste sken af sanning förebrå Göteborgs samhälle bristande intresse för den musikaliska konsten, då det endast gäller det pekuniära understödet, något hvarpå man, som bekant, haft flerfaldiga bevis, så torde det vara lika obestridligt, att när det blir frågan om den personliga närvaron vid de konserter, som gifvas at den orkester, man sjelf bekostat, allmänheten icke räcker till eller också det musikaliska intresset ej är så lifligt, att det förmår segra i striden med familjelifvets lugna fröjder eller kalasernas mera stormande njutningar. Under sådane förhållanden kan man endast beklaga, att så mycket arbete understundom blifvit nedlagdt, snart sagdt, lönlöst. Någon invänder: Hvarföre har ej Musikföreningens styrelse eller dess kapellmästare gjort programmen mera njutbara för den stora allmänheten? Hvarföre ständigt undsägna oss med Wagner, Beethoven, Mozart? Hvarföre icke ibland ge oss någon smula Gounod, Verdi, Donizetti, Bellini? Hvarföre ej potpourrier i stället för sinfonier, valser och galopper i stället för ballader och romanser? Vi föreställa oss att vederbörande skola svara: Vi ha försökt med en s. k. populär konsert. Hur pass besökt var den:Men, då torde man fråga tillbaka: IHvarföre genast tappa modet, hvarföre icke anordna ännu en, lika gerna som att oupphörligt gå på med de stora konserterna? Kanhända svarar man på detta: De stora konserterna äro just det mål, som Musikföreningen vid dess bildande haft för ögonen, man har afsett att bilda den musikaliska smaken genom utförande af tonkonstens mästerverk, man har sökt åstadkomma en orkester med högre uppgifter än Offenbachseller Lecocqs-musik! Jala, men det är just sådan musik, vi vilja höra, för detta ha vi betalt och vilja ytterligare gerna betala våra penningar, vi ge eder Wagner, Rheinberger och Rudorff den och den, populär musik vilja vi ba, ner med den lärda musiken! Så stå åsigterna gentemot hvarandraUtan tvifvel fordras jemkningar å ömse sidor: något mera populär lockmat å programmen hos det ena partiet, något högre uppfattning at musikens värde som skön konst hos det andra, se der allt, som torde behötvas! För vår egen del bibehålla vi dock tillsvidare vår åsigt: den del af allmänheten härstädes, som intresserar sig för musik, är ännu alldeles för liten för att kunna räcka till för en stor orkester! En insändare har anhållit om införande äf följande : dd ÅM OM EM MM AM. ce M AA si AM — ke ke ee a Frågor: 1. Göres något för Domkyrkotornets reparation ned omsorg? Ar Domkyrkan rik? 3. Har hon råd att atläna amana hannen no Åh