Göteborgsposten – 3 maj 1873, sida 1

BET be HOHUILSKOr 1 rorelse: på middagen drogo de genom Gamla alln förbi Lorensberg ut till Örgryte tridfulla kyrkogård der minnesvården öfver Ernst Björek aftäcktes med en enkel, men de närvarande djupt tilltalande högtidlighet. Vården är vacker och hedrar sin upphofsman, sjelfva fotställningen förefaller dock måhända något för späd i förhållande till det kolossala korset. Längre fram på dagen gick man icke längre förbi Lorensberg, man gick in för att äta och dricka märg i benen och bortåt 4-tiden på e. m. fanns knappast en enda plats oupptagen i någon af restaurationsbyggnadens många lokaler. Uppe i stora salen musicerade det gamla välkända Beyerböckska kapellet och, glädjande att omtala, det var icke, såsom understundom brukat ske, endast ungkarlar eller från det äktenskapliga oket lättade, gifta män, som förfriskade sig vid de med mat och dryck rågade borden. Tvärtom; flertalet utgjordes af familjer, hvilka nu liksom i de fordna, goda tiderna firade vårens inträde på Lorensberg. Icke mindre glädjande är att kunna säga det både anrättningar och servering motsvarade billiga fordringar, hvadan det vill synas som om ställets egare ämnar vidmakthålla det kulinariska anseende, han sedan några år skaffat Lorensberg, till gästernas belåtenhet och utan tvifvel äfven till fromma för honom sjelf — i pekuniärt hänseende. Ätven på aftonen musicerade Beyerböckska kapellet, denna gång i nedra våningen, som då var till den grad uppfylld af besökande, att flertalet nödgades intaga sina förfriekningar på stående eller gående tot. I Trädgården var heller ingen brist på besökande. Der musicerades vid middagstiden af en sextett från Vestgöta Dals reg:te, och på attonen gafs gratiskonsert af vår hyggliga skarpskyttemusikkår under dir. Sandbergs anförande. Något annat grönt än sofforna och borden finnes der lika litet som annorstädes ännu, men, då väderleken nu tyckes vilja bättra sig, torde det väl ej dröja så synnerligt länge, tills naturen drager på sig sin smaragdgröna vårsalopp. I Trädgården har för öfrigt vidtagits åtskilliga nya anordningar för de besökandes trefnad och beqvämlighet. Å stora gången mellan Nygatan och schweizeripaviljongen har ett tillräckligt antal gaslyktor blitvit uppsatt och, i likhet med hvad som förut skett å vestra sidan af nämnde paviljong, har i år en god del af planteringarne å östra sidan blifvit borttagen, hvarigenom ett väl behöfligt ökadt utrymme för bord och sittplatser vunnits. Åtven en del af gräsplanen framför musikrotundan har för utrymmets skull borttagits. Efterbildningen at Kiss bekanta gruppAmaronen och tigern, bvilken tronat på sin skröpliga fotställning framför schweizeripaviljongen, alltsedan denna uppfördes, har försvunnit och efterträdts af en större prydlig gaskandelaber. Den vigtigaste förändring, som i år vidtagits, oaktadt den icke mest springer i ögonen, är dock, att största delen af den från Vallgrafven vester om schweizeripaviljoagen inskjutande lilla viken, hvars stillastående, sumpiga vatten om somrarne förpestat nejden med en vederstygglig etank, numera blirvit till största dolen igensylld, en åtgärd, för hvilken allmänheten med skäl bör vara Trädgårdens styrelse tacksam. Små orsaker ha understundom opåräknadt stora verkningar. Föga anade väl en viss kammarherre, då han i sitt hjertas oskuld smekte marmorlejonen på verldens skönaste torg, att denna i och för sig sjelf lika näpna som oskadliga förlustelse en vacker dag skulle bli en af orsakerna till en litterär strid på lif och död mellan två personligheter, hvilka förut lefvat i den innerligaste frid och sämja med hvarandra och båda af allmänheten aktas högt både som menniskor och skriftställare. Så har emellertid skett, en strid har uppstått, som i polemisk skärpa och hänsynslös bitterhet öfvergår allt, hvad på länge varit synligt inom svenska tidningspressen. Och detta är i sanning att beklaga, först och främst emedan det språk, som begagnas, alldeles icke är sådant, som man har rättighet att vänta mellan personer på så hög bildningsgrad som de ifrågavarande båda kämparne. Man har å ömse sidor talat om skolpojkar o. dyl; ja, isanning, ett sådant språk, som under stridens hetta begagnats af dem båda, må det gerna begagnas af eller mot skolpojkar, men ingalunda mot motståndare, hvilkas litterära rykte är fastare grundadt än att det på en gång sopas bort genom några än så mustiga tidningsartiklar. Och hvad år det, man egentligen råkat i gräl om? Ar det i en af dessa höga tidsfrågor, vid hvilkas snillrika uppfattning och utredning den ene redan skurit så mången rättvis lager eller är det i en konsthistorisk fråga af så betydande vigt, att allmänheten för densammas belysande med nöje derom kan läsa både tio och tjugo tidningsspalter? Ingalunda. Frågan gäller, som man vet, från början endast, huruvida en anspråkslös turist gjort misstag eller icke i de resebref, han under sin färd till Söderns länder roat sig sjelf i främsta rummet med att nedskrifva. Han ger ut dessa i bokform samt råkar ut för en omild och, enligt vår upptattning, alldeles onödigt nedsablande kritik. En starkare tager den svagares parti och derom är alldeles ingenting att säga, så mycket mera som försvararen haft giltiga skäl att siana sig sjelf eller rättare den tidning, han tillhör, träffad af den mördande kritikea. I ett sådant uppträdande ligger ingenting Aha. Mm — — 1 Mm mm Bm — fo t