Göteborgsposten – 28 april 1873, sida 1

e,n AiAi. AV VALE Acru Göteborg den 28 april 1873, Riksdagen har nyligen fattat ett beslut, som visserligen icke är af någon större samhällsomfattande vigt, men som dock icke saknar sin betydelse. Båda kamrarne hafva nomligen gifvit sitt samtycke till en kongl. proposition, som föreslår att upphäfva stadgandet i kongl. förordn. af d. 29 nov. 1867 8 om skyldighet för upphittaren af fornsaker af brons att hembjuda dessa till kronan för att ivlösas. Hvad guldoch silfversaker beträffar, qvarstår fortfarande denna skyldighet oförändrad. Det är nu utan tvifvel sannt, att detta ärende kan synas alltför obetydligt för att blifva föremål för en lika omständlig behandling från regeringens och representationens sida som trots den vigtigaste förändring i våra lagar eller vårt skatteväsende. Vid ett ytligt påseende kan detta till och med vara af en viss komisk effekt. Men vi bekänna öppet, att vi helst se hvilken fråga som helst, ätven den obetydligaste, behandlas i laglig ordning, och vi kunna derföre icke deltaga i det klander, som i anledning häraf uttalats emot hr ecklesiastikministern. Lika litet finna vi det det vara under denne embetsmans värdighet att lemna gehör åt svenska fornminnesföreningens hemställan om denna sak, så fram han anser den förtjena afseende. Så länge lagstiftningen aktar nödigt att ingripa i dylika frågor, kan det icke vara en skam för hennes vårdare att föreslå förändringar, som afse att borttaga obehöfliga inskränkningar. Det egendomliga i detta fall ligger deri, att propositionen tillkommit emot vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademiens afstyrkande. Denna kända myndighet har ansett, att den nu beslutna förändringen endast skulle leda dertill, att funna fornsaker ginge ur landet genom uppköp af främmande samlare och derigenom blefve mindre lätt åtkomliga för vetenskapsmän, som önskade studera de forntida kulturförhållandena. Denna farhåga synes oss vara föranledd af en ganska naturlig och berömvärd månhet om statens historiska museum. Men för vetenskapen är det dock framför allt annat af vigt, att de fynd, som göras, tillvaratagas, och det är bättre, att enskilda amatörer anlägga stora samlingar, som förr eller senare blifva de offentliga museernas egendom, än att antiqviteterna helt och hållet förfaras. Utsigten till högre betalning genom en större konkurrens måste ovilkorligen göra allmänheten mera uppmärksam på sådana sakers värde och hindra deras förstöring. För öfrigt är det en känd sak, att i våra södra landskap uppbandlas fornsakerna för det mesta af agenter för det danska museum, och vi förmå icke fatta olägenheten deraf, att skånska fernsaker äro tör forskaren tillgängliga i Köpenhamn, der de beqvämast kunna jemföras med danska fynd af väsentligen liknande karakter. Slutligen förtjenar det anmärkas, att fornfynd kunna göras äfven annorstädes än i jorden, men dock finnes ingen lag, som ålägger den som på en auktion inropat en sällsynt bok eller vid en tillfällig inventering i en skräpkammare funnit ett permbref från elfvahundratalet att hembjuda dessa rariteter till kongl. biblioteket eller riksarkivet. Ofvannämnde 8 8 är således icke ens tillräcklig för det uppgifna ändamålet att rikta statens samlingar. Det bästa vore att borttaga hela stadgandet, men tills detta sker får man vara nöjd med hvad som nu har vunnits. Gif vetenskapen hvad vetenskapen tillhör och staten hvad honom tillkommer! Det är lika befängdt, att i följd af förlegade förordningar rforntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker at guld, silfver, koppar eller brons blifva ämnen för kamrarnes plena, som det vore att diskutera grundskattefrågan på en arkeologisk kongress.