Göteborgsposten – 28 april 1873, sida 1

SS Kn 42 aa. HI SCCHJutumd voteriangen. Deremot godkändes, efter någon öfverläggning, utskottets hemställan om anvisande af det äskade kröningsanslaget, 70,000 rår. — A——— Riksdags-Kaleidoskop 1873. XXXI. D. 23 April. Då Andra kammarens ledamöter i går vid sjutiden samlades för att börja sitt aftonarbete, hvilket är ett nödvändigt ondt, hade väl ingen mer än -ledarne! aning, att en händelse skulle tima, med hvilken åsyftades att höja grefve Posses redan stora anseende inom det parti, som tillegnat sig honom och vid hvilket han med alltmera starka band blir fästad. Till behandling skulle föredragas K. M:ts proposition om anslag af 34, 650 rdr för åvägabringande af en vinterväg till Norge från Jäckvik vid sjön Hornavan till riksgränsen i riktningen mot Saltenfjord. Länsstyrelsen hade kraftigt förordat detta förteag, likaledes vägoch vattenbyggnadsstyrelsen; frågan var fullkomligt utredd och nyttan för den på kommunikationer vanlottade befolkningen deruppe obestridlig. Men statsutskottet, dock långt ifrån enhälligt, hade afstyrkt regeringens framställning, och sem skäl derföre ordat om pågående undersökniogar för åstadkommande af åtskilliga, man kan säga sommarvägar deruppe i höga norden och sålunda sammanblandat frågor, som oberoende af hvarandra böra pröfvas. Hrr Hedin och Lies Olof Larsson, hvilka. ingalunda kunna betecknas tillhöra regeringspartiet, förordade nu varmt den k. propositionen, den förre erindrande om nödvändigheten att befrämja samfärdseln mellan två länder, som skola hetas vara förenade, den senare framhållande att norrlandsrepresentanternas obenägenhet mot berörda förslag, för hvilket de ett par år tillbaka varit lifligt intresserade, härledde sig derifrån, att de befarade, att om den vägen komme till stånd skulle svårigheter möta att erhålla riksdagens samtycke till påtänkta väganläggningar i större omfång. Detta blottande af den innersta tanken hade nog sin riktighet; men huru vidtgående norrlands-representanternas jernvägsplaner än äro, så torde slutpankten för dem blifva bra mycket sydligare än vid Hornavan. Äfven flera andra talare förordade den k. propositionen, hvaremot åtskilliga talare använde det af utskottet förebragta skälet för afslag. Då vidare hr civilministern erinrade derom, att utskottet förfarit orätt deri, att det sammanblandat vägar, som ej hade med den nu ifrågavarande ringaste gemenskap, så erbjöd sig för grefve Posse det sökta och beräknade tillfället att åter göra en hätsk attack på den förre, framkastande, att det väl märktes huru hr statsrådet och hr Hedin hade kollationerat sina åsigter, men beklagade, att kollationeringen icke sträckt sig till den k. propositionen, der sammanblandningen hade skett. (Härmed förhöll sig så, att i propositionen omnämnas undersökningar, som pågå, för anläggning af åtskilliga landsvägar i Norrland). I anledning af grefve Posses nyss omnämnda yttrande, förklarade hr Hedin, att det var både försmädligt.och sanningslöst. Derpå förklarade grefve Posse, att han ensam egde rättighet bedöma, hvad han med sina ord menat, och så gjorde han en ny attack på br civilministern, hvilken i anledning deraf erinrade, att i egenskap af ledare, eller en af ledarne, för ett befintligt parti i Andra kammaren, borde den ädle grefven föregå sitt parti med exemplet af opposition i sak, med förbigående af alla personliga anfall. Mot honom hade emellertid grefve Posse äfven nu uppträdt så aggressivt, att om han (statsrådet Bergström) låtit undfalla sig utropet (Ciceros till Catilina) quousqus tandem —? sådant varit törlåtligt. . Nu anlitade grefve Posse den fyndiga utvägen — den kan ock annorlunda betecknas — att betrakta sig som den fullkomligt oskyldigt angripne; han hade blifvit utsatt för personligt anfall och af den beskaffenhet, att han som hvarje annan riksdagsman derifrån borde genom den grundlagsparagraf vara skyddad, om hvilken ölandsrepresentanten blifvit erinrad. För dem, som följa Andra kammarens förhandlingar, spelet bakom ridån och grefve Posses politiska verksamhet närmare, är det uppenbart, att ju längre riksdagen framskridit, utan att hafva medfört den katastrof, som den ädle grefven kanske mest af alla taburettkandidater efterlängtar, har han blifvit allt mera agressiv och hänsynslös i sitt uppträdande mot hr civilministern, som han för ej längesedan beskyllde att obehörigt hafva tillmötesgått Norrlands intresse ifråga om jernvägen. Att anledningen till sådana anfall ligger djupare, är otvifvelaktigt, och grefve Posses lynne hade kanske blifvit mera fridsamt, om ministören beredt honom plats i talmansstolen. Då emellertid en sådan upphöjelse genom grefvens handlingssätt vid sistlidne riksdag var absolut omöjlig, så har ingen annan utväg återstått än att verka, såsom ban gör, i det partis tjenst, der han hedras med titeln af ledare. Men ju längre han spelar Simsons roll i detta parti — och der finnes ännu ingen som klipper håret af honom — desto mera tillegnar han sig den ton som åtminstone delvis är herrskande inom detta parti, desto mera måste han anslå 7 ber a