Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 2

för sig sjelf, och hon skall noga akta sig för att låta honom veta, att hon är lagligen bunden vid mig. Jag är således fullkomligt säker från det hållet, eller åtminstone, tillade han med en rynkning på ögonbrynen och ett uttryck af oblidkelig beslutsamhet, skall jag snart bli fri! Ingenting skall stå emellan mig och mina önskningar! Dessa ord inneburo mer, än de skulle ha låtit en åhörare ana. Men under det onda planer rufvade i hans hjerta, var han till det yttre glad och småleende. Lord Waldemars förvaltare och förtrogne Grimrod hade redan ställt en ridhäst till den unga arftagerskans förfogande och stod i underhandling om en annan, enkom trainerad för att begagnas af dimen. Miss Floyds hist tillika med en annan för Darrel Moer befalldes fram straxt efter frukost, och arftagerskan och hennes kusin gjorde en tur genom parken och öfver egorna. Arftogerskan var klädd i en mörkblå drägt, en stor hatt med fladdrande blå slöja och höll i handen ett litet juvelbeprydt ridspö. Hennes ljusa hår var bakåtkammadt, och liksom de festa damer till häst tog hon sig hvad utseendet beträffar, ovanligt fördelaktigt ut. Hon var äfven en skicklig ryttarinna, såsom hennes följeslagare nödgades erkänna. — Hon skulle ådraga sig uppmärksamhet till och med i London, tänkte Moer. Jag behöfver ej skämmas för henne. Ilon är äfven vacker på sitt sätt; men i trots af sin höga börd eger hon ej det högborna patriciska utseende, som utmärker Honor Glint. Hvilken herrskarinna på Waldemar skulle ej min ståtliga Honor bli! Hvilken