Göteborgsposten – 23 april 1873, sida 2

Från Landsorten. Fyradubbelt mord. En gräslig ogerning föröofvades sistl. onsdag i närheten af Sandsvall, och meddela vi efter Sundsv.-P:n för i torsdags härom följande: . Snickaren Johan Eriksson Östlund, boende vid Ortviken, hade länge fört ett supigt och oregerligt lif och varit känd för att med hårdhet behandla sin hustru och sina barn, mot hvilka han på senaste tiden låtit undslippa sig hetanda uttryck. Det väckte derföre uppmärksamhet hos kringboende personer, att på hela förliden gårdag dörrarne till Östlunds bostad voro stängda och ingen syntes derifrån utgå. Vid middagstiden beslöto derföre grannarne att göra sig underrättade om förhållandet, men blefvo icke insläppta trots upprepade starka bultningar. Dörren Iblef då uppbruten och de inträdande möttes af den förfärligaste anblick. Framstupa vid tröskeln låg en sju års gosse med hela bakhufvudet krossadt, I sängen lågo hustru Östlund och en treårig gosse, båda döda och med klufna hufvuden och i vaggan ett fem veckor gammalt dibarn, likaledes med krossadt hufvud. I ett inre rum anträsfades Östlund liggande i en soffa med ena fem års flicka hos sig, den senare blödande ur ett sår i hårfästet. Östlund vände sig mot de inträdande med det fräcka spörsmålet, huruvida det vore de, som föröfvat morden på hans hustru och barn. Bud sandes genast till staden efter f polisbiträde, och under tiden bands Östlund till händer och fötter och flyttades utirummet der de mördade lågo. Den rysliga anblicken tycktes icke det ringaste röra honom; han till och med begärde mat och påstod alltjemt, att han ingenting visste om de föröfvade morden, hvilka blitvit begångna medan han sofvit. Denna uppgift vidhöll han fortfarande, äfven sedan han af poliskommissarien Hellman införts till staden, oaktadt allt vittnade mot honom. Först klockan 5 i dag på morgonen, efter det förhör med Östlund pågått hela natten, har han i ett utbrott af otålighet öfver de besvärliga frågorna, men utan all stymmelse till ånger och samvetsförebråelse öfver sin förfärliga gerning bekänt, att han är sin hustrus och sina trenne barns mördare. I daggryningen hade hau gått in i rummet, der de lågo, och med en huggyxa gifvit banesåret åt sin hustru, som vaknat vid hans inträde och till hälften rest sig upp i sängen, i hvilken jemte henne befunno sig den femåriga dottren och tre års gossen, hvilken senare blef den onaturlige fadrens nästa ofter. Sedan han tilldelat sin hustru ytterligare några hugg, enär hennes dödsryckningar kommo honom att misstänka att hon ej vore död, vände han sig mot sin sistfödde i vaggan och gjorde med ett slag af ett vedträd slut på hans späda lif. Under tider tage den äldste sonen sprungit upp ur sin bädd och rusat mot dörren, vid hvilkens tröskel han träffades af fadrens mördande hugg. Nu återstod endast den femåriga flickan. Gstlund uppgifver, att han aldrig ämnat tillfoga något ondt åt detta barn, det enda för hvilket ban hyste någon tillgifvenhet, och påstår att såret i flickans panna, bestående af en lång skåra i hårfästet, tillkommit af väda under det mordet föröfvades på heanes mor och broder, med hvilka hon, som nämndt är, delade säng. Östlund tog den blödande flickan med sig in i rummet bredvid och behöll henne sedan hos sig i sängen. Tillspord cm bevekelsegrunden till sitt brott, svarade Östlund, att han letvet i ständig oenighet med sin kustry, hvilkens äktenskapliga troket han betviflade, och att aftonen förr än mordet begicks ett uppträde mellan dem egt rum, som ytterligare upptändt hans vrede. j Hvad de mördade barnen beträffa, dem Östlund sagor sig städse hafva betraktat med likgiltighet, hade hån tyckt, att han bevisade dem en välgarning med att göra Blur på deras lif, emedan de icke längre egde någon moder. Östlund är sanyolikt redan afsänd till Hernosand, hvarest han kommer att afvakta ransakningen vid Sköns häradsrätt. — wC—wäc— — D