Göteborgsposten – 23 april 1873, sida 1

satte sig ner framför kaminen. Hennes kammarjungfru lade ifrån sig sin bok, och gick in i det bredvidliggando sofrummet för att bädda åt sin unga matmor. Under det Honor sålunda satt ensam, öppnades dörren, och hennes värdinna trädde in i rummet. Miss Brown var en äldre qvinna med stränga begrepp om det passande, efter hvilka hon äfven ansåg det vara annat folks skyldighet att rätta sig. Hon var i detta ögonblick vid ett högst obehagligt lynne, hvilket temligen tydligt afspeglade sig i hennes bittra anletsdrag. — Om jag ej stör er miss Glint, började hon i en oförskämdt hånfull ton, torde jag få några minuters samtal med er. — Gerna, svarade Honor, i det hon reste sig upp och framsatte en stol åt sin gäst. Ni är välkommen hos mig vid alla tider. — Äfven då ni bar mottagning för unga herrar? hånade miss Brown. Om ni ursäktar min frågvishet, skulle jag anhålla att få veta anledningen till, att ni lemnat Bolton. Jag mottog er här utan rekommendationer, sedan jag under åratal kännt er såsom en mycket lofvande pupill i den skola der jag hade anställning. Jag antog tillfölje af edert sjukliga utseende, att ni kom till Southport för att få inandas hafsluft. Jag råkade att få höra några ord, som vexlades mellan er och den förste herrn som besökte er, och af dem inhemtade jag, att ni ej är kapten Glints egen dotter, såsom jag hittills haft anledning tro, utan en flicka, som upptagits och uppfostrats af barmhertighet. Är det så?