Göteborgsposten – 23 april 1873, sida 1

— — —ää—— — — — — — värdt, att statsutskottet så hastigt ändrade åsigt, och erinrade om att dessa skogar voro af en qvasi privaträttslig natur, och att derför regeringen framlagt förslaget för riksdagen. Hr J. Johansaon såg icke något skäl att ogilla den k. propositionen. Vid votering bifölls den äfven med 61 röster mot 57, och derefter upplöstes kammarens sammanträde. Största delen af aftonen hade förut upptagits med fortsättning af den på förmiddagen började diskussionen öfver frågan om huruvida teologie filosofiska examen måtte förklaras obligatorisk för alla teologie studerande, som ej aflagt filosofie kandidatexamen. Första kammaren har uttalat sig för hr Bergstedts motion i denna syftning, men Andra kammarens tillfälliga utskott har afstyrkt aflåtandet af en skrifvelse härom till K. M:t. Statsrådet Wennerberg kunde icke annat än principielt gilla, att prestexamen blefve skärpt, då derigenom större bildning vunnes åt prestman, men följden blefve, att mindre bemedlade kandidater begärde dispens från de högre kunskapsprofven, hvilket regeringen, då kovsistorierna i de flesta fall sannolikt skulle understödja dessa anhållanden, ej kunde undgå att medgifva, emedan prestbristen vore, hvilket styrktes genom uppgifter från stiften, ganska betänklig. Hr A. Rundbäck ogillade de nuvarande preliminärexamina vid universiteten, som verkade hämmande på den fria utvecklingen, och motsatte sig att prestkandidater skulle betungas med latiastudium vid universitetet. Hrr Gummeson, som klagade att presteden binder presterna att tala om spökgubbar och tomtar, Jöns Pehrsson, C. J. Månsson, J. Rundbäck och A. Johansson talade för bifall, emedan den högre bildningen icke vore så nödvändig för presten, som man ville påstå. Grefvarne Sparre och Björnstjerna, hrr Linn, A. Staaff, Lyth, Törnfelt, Ola Månsson, Ehrenborg, Törneblad, Fröberg, Dickson, Åstrand, Clairfelt, Huss och Granlund uppträdde för en skrifvelses aflåtande till K. M:t, såsom Första kammaren beslutit. Man anförde, att prestbristen mycket berodde på just de mindre kunskapsfordringarne, som gäfvo prestexamen och sjelfva presterna ringare anseende; att prestbrist i qvantitativt afseende vore bättre för kyrkan, än ett öfverflöd på sådana som blott söka komma i åtnjutande af kyrkans kaka; att stigande bildning ställde större anspråk på presterna; att det vore en pligt för riksdagen, som kyrkans lagstiftande myndighet, att, då den fria forskningen växer, medverka till att kyrkans tjenare utrustades med större förmåga att bekämpa sina vedersakare o. 8. v. Hr Jöns Pehrsson, som drog den slutsatsen, att om en högre bildning betydde så mycket, så vore Andra kammarens flertal blott nollor, påminte om orden: kunskapen dödar, men anden gör lefvande. Hr Törnselt upplyste honom om, att det hette: bokstafven dödar, men anden gör lefvande?, och atslutade diskussionen med det yttrandet, att han hoppades det tiden nu vore inne, då meningeskiljaktigheterna samhällsklasserna emellan afslipats, att man singe verkliga prester och inga — bondkaplaner. Med 80 röster mot 69 fann emellertid kammaren en skrifvelse till K. M:t icke vara lämplig, hvadan frågan förfallit. Det tyckes nu närma sig till ett slutligt afgörande af grundskattefrågan för denna riksdag; men från en verklig lösning frukta vi att frågan är lika långt borta vid riksdagens slut som vid dess början, ty försöket till kompromiss har, om vi ej äro oriktig underrättade, strandat i elfte timman på ett litet vilkor, som från Andra kammaren ansågs nödvändigt att vidfoga. Man lärer hafva kommit öfverens, d. v. s. Första kammarens ledamöter inom statsutskottets afdelning hade gått in på Andra kammarens fordringar, att afskrifningen af grundskatterna och indelningsverket skulle försiggå på en tid af 33 2 år i stället för 37!, år, som Första kammaren medgifvit, med vilkor, att regering och riksdag dessförinnan gemensamt öfverenskommit om ett för landet betryggande försvar, att aflåsa indelningsverket. Detta vilkor var naturligtvis alldeles oundvikligt, om man icke skulle riskera att stå utan både indelningsverk och hvarje annat slags försvar. Men Andra kammarens utskattsledamöter gjorde ett ytterligare vilkor vid detta vilkor, nemligen att den nya härsorganisationen icke skulle tillämpas annat än successivt eller blott i motsvarande mån som indelningsverket upphörde, d. v. s. att med den autagna tidsperioden af 33!, år, skulle af indelningsverket försvinna ungefärligen 13) om året och den nya härorganisatiopen till 13. inträda. Första kammarens utskottsledamöter på afdelningen skola hafva funnit denna stipulation