Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 1

— —— böteborg den 22 april 1873. Grundskattefrågan ansågs en tid under riksdagens lopp hafva inträdt i ett nytt stadiam. Man talade nemligen om en kompromiss; man trodde sig veta, att Första kammaren i några af sina mest framstående medlemmar med bifall såg de underhandlare, hvilka skulle på den vänliga uppgörelsens väg göra ett godt slut på denna tvist, genom hvilken ledarne af majoriteten i Andra kammaren nu så länge varit i stånd att hålla sina kolonner stridsfärdiga och samlade. Vi bafva visserligen hört on antydan, att den brist på sammanhållning, som sedan röjt sig bland landtmännen, skulle innebära, att de ifrågavarande ledarne icke för tillfallet, när det kommer att gälla, skulle bofva allt på det klara, men vi hafva icke så dålig tanke om deras organisationsförmåga och deras taktiska insigter. Vi tro fast helldre, att de äro fullt rustade och i ordning till den förestående striden; och detta förbållande har väl, jemte ett par andra omständigheter, någon del i den säkerhet, med hvilken de vänta på ett tillmötesgående, för hvilket vål näppeligen af dem någon fullt pålitlig och fast slutpunkt ännu blifvit utmärkt. Under sådana förhålianden torde man också å den motsatta sidan tröttnat något på det oafbrutna tillmötesgåondet. Tillätventyrs fianer man sig förr eller senare föranlåten att efter egeu bästa urskiljning intaga sin ställning, och om denna nödvändighet icke lofvar något godt för lösningen af den stora tvistefrågan, så är kanske detta i mer än ett afseende att beklaga, men skulden ligger då icke hos de tillmötesgående: den faller på dem, hvilka, så vidt vi kunna fatta sakens sammanhang, drifva allför högt sina fordringar, för att man ju icke skulle misstänka, att intresset för partisammanbållningen må vara starkare än deras önskan att bereda vigtiga fördelar åt dem, som beklaga sig öfver grurdskatternas tunga bördor. Man bar sagt, att denna fråga nu måste ses mera från en politisk än från en rättslig synpunkt. Det kan vara förklarligt, att de, som helt och hållet lefva och hafva sin varelse i riksdagslifvet, mer och mer sa saken från den sidan, och vi önska äfven för vår del lifligt, att denna anledning till söndring och partiförvecklingar, som ligger i grundskattefrågan, måtte ju förr desto heldre försvinna. Likaså anse vi det önskligt, att de, som nu verkligen oskäligt tryckas af grundskattebördor, icke måtte länge hafva denna anledning att vara missnöjda med sin ställning, bekymrade för en kommande, kanske för jordbrukaren mindre lycklig tid eller afundsjuka på bättra lottade grannar, möjligen här och der tillhörande en annan samhällsklass. Men vi lefva dock tillräckligt långt från partistriderna för att hafva ögonen öppna för den omständigheten, att man, om man offrar för mycket åt politiken, äfventyrar att begå orättvisor mot en mängd samhällsmedlemmar, som icke tillhöra den klass, som har att beklaga sig öfver grundskatternas bördor. Vi skulle derföre med ledsnad se, om tillmötesgåendet ginge öfver en viss gräns, och om man icke samtiidigt vidtoge mått och steg deremot, att jemnvigten rubbades och orättvisan och obilligheten kastades öfver på en annan sida. Det har blifvit så mycket skrifvet i grundskattefrågan och om do allmänna rättagrunderna derför, att vi icke gerna vilja besvära våra läsare med ett upprepande af hvad Göteborgsposten under föregående år eller hvad I andra tidningar förut eller nyligen derom yttrat. Men vi anse oss dock böra påpeka några omständigheter, som särskildt på vår ort äro beaktansvärda och på hvilka en af våra vänner, en man, som mer än de flesta är i tillfälle att kunna bedöma hithörande frågor, fästat vår uppmärksamhet. Bland invändningarna mot grundskatternas efterskänkande står fortfarande, enligt vår mening, den orubbad, att grundskatterna å jorlen tillkommit under olika, till en del långt Mlägsna tider icke blott genom frivilligt åtagande af riksdagen utan ock såsom vilkor vid ordens afyttring från kronan. Visst är ock, itt alla nuvarande innehafvare förvärfvat sin ord med de skatter och onera, som dervid rälta, och till pris, som motsvarat värdet af orden, belastad med dessa onera och skatter. )Jertöre hafva ock både vid köp och arrenden äterier och frälse betingat högre pris än katte under i öfrigt likartade förhållanden. särskildt är med afseende på jorden i Bohus än att märka, att den i följd af vilkor vid — —LLLVa VV