Göteborgsposten – 21 april 1873, sida 1

Från Riksdagen. Enligt telegrafunderrättelser under lördagen lärer diskussionen rörande myntkonventionen under förmiddagen varit särdeles liflig i synnerhet i Första kammaren, der frih. Schwerin, hrr Bennick, Skogman och J. Ekman talade för bifall, hrr Bergstedt och Wallenberg deremot för återremiss af företa paragrafen, hvarefter vid middagstiden voteringen utföll så, att konventionen antogs med 87 röster mot 14. I Andra kammaren talade hrr Boman, Nils Larsson, Carl Ifvarson, P. Olsson från Helsingborg, Gumaelius, Kolmodin, Lundström och Philipson för bifall, hrr Key och Jöns Pehrsson deremot för afslag. Vid voteringen gick konventionen igenom med 128 röster mot 44. Båda kamrarne hafva äfven bifallit de öfriga med konventionen i samband stående myntlagarna. Andra kammaren utan votering. Frågan om teologicofilososiska examen såsom tvångsexamen för dem, som vilja taga prestexamen, har deremot fallit, då Andra kammaren afslagit denna motion — hr Bergstedts — med 80 röster mot 69. Den kgl. propositionen om förvaltningen af de till bergshandteringen anslagna statsskogarna och statsutskottets förslag om förbättradt underhåll för beväringsmanskapet biföllos båda af Andra kammaren. Aftonbladet har rörande debatten i Andra kammaren om myatkonventionen följande att omförmäla: Den på förhand för handen varande kännedomen om den ställning, kammarens majoritet intog till frågan, tryckte alldeles påtagligen sin prägel på förhandlingarna; ty redan den förste talaren, en motståndare till konventionen, inledde sitt anförande med den förklaring, att han visste sig tala för en förlorad sak, och såväl denne talares — det var hr Key — och de med honom liktänkande herrarne Jöns Pehrssons och C. A. Larssons invändningar, som äfven anhängarnes af reformen försvar för densamma framfördes derför snarare pro forma än i afsigt att inverka på kammarens beslut. Det var för öfrigt naturligt, att i en fråga, som på den sista tiden blifvit så utförligt debatterad i den offentliga pressen, och i afseende å hvilken, taek vare motståndarnes nit, tillfalle blifvit beredt reformens anhängare att upptaga och bemöta alla både tänkbara och otänkbara skäl, som kunde emot densamma anföras, det knappast skulle återstå nya argumenter på någondera sidan att anföra. Hr Key, som gick i spetsen för motståndet inom denna kammare, hade således icke heller något annat väsentligt att andraga än de välbekanta skrämskotten för öfversvämningen af danskt skiljemynt, invändningen att utbytet af namnet riksdaler mot krona vore olämpligt och slutligen förespeglingen, att vi skulle göra förluster derigenom, att obligationer föreskrifna i silfver måste infrias med guld, i sammanhang hvarmed han uttalade betänkligheter mot den en gång för alla bestämda konverteringsgrunden. Hr C. A. Larsson antydde derjemte — och det måste vi medgifva vara ett nytt skäl — att öfvergången till guldmyntfot skulle, i betraktande af silfverprisets sjunkande, skydda embetsmännens löner från den minskning, för hvilken de genom prisfallet å silfret voro blottställda, ech han fann deri grunden till agitationen för reformen. Då man beröfvade gäldenärerna rättigheten att betala sina förskrifningar i silfver, beginge man ett ingrepp i eganderätten, och talaren ansåg, att de, som voro skyldiga, behöfde mycket bättre än fordringsegarne att skyddas i sin rätt. Det ådagalades deremot från den andra sidan, att fördelarne af konventionens antagande voro så betydande, att de skulle kunna öfverväga jemväl åtskilliga verkliga olägenheter och ännu mera således de blott skenbara eller alldeles grundlösa, som här hade blifvit framdragna. Med afseende a skiljemyntet hänvisades dervid till den artikel i konveniionen, som ålade hvarje stat att med guld infria det hos densamma präglade skiljemynt, och utreddes för öfrigt, att den supponerade vinsten för en stat att till grannländerna sprida skiljemynt af så ringa undervärde, som det här stipulerade, vore ganska ringa. Med afseende å räkneenhetens benämning erinrades, att antagandet af namnet Krona vore en eftergift, som vi vore skyldiga de medkontraherande staterna, der namnet riksdaler skulle väcka förvexlingar, och att detta vore den enda olägenhet, vi underkastade oss för hela reformens ernående. Beträffande åter våra obligationsskulder till utlandet, så visades, att dessa måste liqvideras i det främmande mynt, hvari de vore kontraherade, alldeles oberoende af våra myntförhållanden, och hvad anginge obligationer i svenskt mynt, så vore det alldeles omöjligt att nu beräkna, antingen gäldenärer eller fordringsegare skulle komma att vinna eller förlora på öfvergången till guldnyntfot. då detta berodde på konjunkturförhållanlen, hvilka ingen nu kunde förutse. Frih. Gripentedt, som nu efter en längre tids sjuklighet var för örsta gången tillstädes i kammaren, anmärkte också särskildt, att det icke anstode lagstiftningen att beäåkna, hvem som hade bästa råd att förlora, utan vore dess uppgift att göra rätt. En mycket roande pisod i förhandlingarna var för öfrigt den, då hr Kolmodin anförde ett yttrande af hr C. A. Larsson id 1869 års riksdag, förordande på! det lisligaste fvergången till guldmyntet, och bad att få instämna, då han, hr Kolmodin, nu yrkade bifall till konentionen. Det besvärliga citatet föranledde hr C. . Larsson, då han sedan fick ordet, att under rätt nycken munterhet från kammarens sida förklara, att det inte vore värdt att komma med några gamla untor och slå en på singrarne med. c —