Göteborg den 18 april 1873. I morgon förekommer för första gången i riksdagens båda kamrar en fråga, som länge har stått på dagordningen i vårt land, nemligen frågan om öfvergäng till en ny myntfot. Denna reform är lyckligtvis icke af den natur, att hon lämpligen kan användas som tvisteäpple emellan de partier, som enligt en gängse folktro dela vår representation i tvenne stridande läger. Saken är helt enkelt en ekonomisk åtgärd af största betydelse för hela vårt folk, icke blott för större eller mindre grupper af detsamma. Hittills har man icke försport, att vår riksdag i dylika ärenden låtit leda sig af andra bevekelsegrunder än dem, som den föreliggande frågans egen beskaffenhet har kunnat gifva vid handen. En hårdnackad motståndspolitik, en opposition quand mome, har hittills varit främmande tör vår representation, som är sammansatt af allt för praktiske män, för att de icke skulle utan svårighet inse, att det bästa vanligen är det bättres fiende. Och härvidlag sakna riksdagsmännen ingalunda tillgängliga utvägar för att sätta sig in i frågan. Hon har under flera års löpp varit diskuterad från de mest olika synpunkter, och en komitå har redan d. 13 aug. 1870 atgifvit ett utförligt och sakrikt betänkande angående det vigtiga och svåra ärendet. Sedan det skandinaviska nationalekonomiska mötet förlidet är genom sina öfverläggningar och sin framställning till de resp. regeringarne ställt retormen på en mera omfattande och på samma gång mera praktisk botten, har en rik litteratur uppstått såväl inom den periodiska pressens spalter som i särskildt utgifna brochyrer. Andarne hafva fått tillräckligt tillsälle att drabba tillsammans. Och slutlizen har den svenska regeringen ställt till det sammansatta banko och lagutskottets förfogande sätillfyllestgörande handlingar, att endast ett tördomsfullt öga kan tro sig upptäcka ett törsök att undandölja vigtiga invändningar emot det förslag, som blifvit framlagdt till riksdagens beprövande. Också har det ofvannämnda utskottet i sitt betänkande begagnat sig af alla dessa hjelpmedel tör att åstadkomma en utredning, som är i stånd att vägleda kamrarnes omdöme. Har sålunda den myndighet, som nu i sista hand skall afgöra öfver myhtkonventionens och det k. förslagets öde, tillträde till ymniga kunskapskällor, så kan det likväl icke vara ur vägen att vid dennna kritiska tidpunkt göra en kort rsume af sakens hufvudpunkter till tjenst för dem af denna tidnings läsare, hvilka icke haft tid och tilltälle att studera de digra originaldokumenten och den vidlyftiga litteraturen. Vi göra ingalunda anspråk att komma med någonting öfverraskande nytt, emedan i sjelfva verket ämnet är temligen uttömdt. Vi skola endast försöka att med undvikande af all onö