följde under såkens SUlBesuMs UvCKHHU6. Frukterna af 1869 års svenska komitåsa, den skandinaviska myntkommissionens och sakkunniga myndigheters verksamhet föreligga kondenserade i myntkonventionens och de båda myntlagarnes paragrafer. En omständighet, som bidragit att komplicera frågan, är onekligen den, att man på samma gång som myntmetoden ombyttes ville vinna ett annat mål, nemligen gemensamhet i mynt med så många främmande folk som möj: ligt. Naturligtvis vore ett internationelt myntsystem vida att föredraga framför hvarje annan kombination, när nu en gång en förändring är oundviklig. Det är en storartad framtidstanke, att i hela den bildade verlden ett enda mynt, en enda räkne-enhet endast : med olika namn i de särskildta tungomålen skall göra sig gällande. Men detta mål är tyvärr ännu aflägset, om också måhända närmare än förverkligandet af drömmen om en evig fred. För icke lång tid sedan syntes franden hafva goda utsigter att blifva upphöjd till verldsmynt, men genom Englands envisa motstånd kom reformen icke till stånd, medan det ännu var fred. Och efter kriget emellan Tyskland och Frankrike kan icke gerna blifva tal derom, isynnerhet nu då Tyska riket skapat sig ett sjelfständigt guldmyntsystem, hvilket det väl ej i brådkastet lär förändra. Till de två myntsystem, det engelska och franska, som förut något så när motvägde hvarandra, har således kommit ett tredje, representeradt af ett stort handelsområde och en stat af den högsta politiska betydenhet. Intet af dessa tre system synes vilja rymma fältet för det andra, och frågan om det internationela myntet är således uppskjuten tills vidare. Men för en mindre stat, som står i hegrepp att öfvergå till guldmyntfot återstår ännu det aiternativet att på samma gång ansluta sig ett af de ofvannämnda tre hufvudsystemen. Men då intet af dessa gerna kan blifva internationelt, så skulle Sverige, om det antoge ettdera, nödgas underkasta sig alla de svårigheter, som införandet af en fullständigt olika räkneenhet medför, endast för att derigenom invecklas i det främmande systemets framtida öde. Det tyska systemet har dessutom icke ännu visat sig stå profvet i striden emot de båda andra. Det är af åtskilliga skäl troligt, att det framtida verldamyntet kommer att blifva metriskt, d. v. s. ställas i ett lättfattligt förhållande till det franska måttoch vigtsystemet, men ett sådant myntsystem kan teoretiskt uppkonstrueras på flerfaldigt sätt, och det vore utan tvifvel förbastadt, om vi antoge något sådant Ånoch nie dagewesenes utan hänsyn till de förutvarande förhållandena. Återstär således att antaga guldmyntfoten med bibehållande af den gamla räkneenheten. Och det är just detta, som regeringen föreslår. Vid öfvergängen från siltver till guld måste naturligtvis ett värdeförhållande emellan den gamla och den nya myntmetallen fastställas, för så vidt redan afslutade förbindelser beträffar. Att låta detta förhällande bestämmas af kursens vexlingar för hvarje ögonblick, vore icke att tillråda, emedan den ena parten på den andras bekostnad derigenom skulle få utsigt till en vinst, som icke var beräknad i den stund, då förbindelsen ingicks. Huru detta kan vara juridisk rättvisa, är svårt att inse. En af staten bestämd tvångskonvertering är deremot en åtgärd, eom träffar alla i lika mån. En dylik åtgärd är en fullt berättigad yttring af statens myntregel, såsom det är bevisadt i utskottets )stänkande sid. 47 ff. Dessutom är saken alldeles bundgtoglig. om man vill undgå den o eda, som blir en nödvändig följd af en konvertering med uppoch afgäld. Det senare lörlaringosät.tet innebar också icke liten godtycklighet, om man så behagar kalla statens ingripande vid öfvergången från den gamla till den nya myntfoten. Nöden har emellertid ingen dag, och vill man ha guld i stället för silfver (och det påyrka ju alla auktoriteteter) så måste man hålla till godo med de medel, om erfordras för reformens åvägabringande. ; Detta om tvånget-. När värdeförbållandet på grund af en omsorg all u:redning af utsigterna för silfrets pris ader den afsedda öfvergångstiden bestämmes såsom 1: 15,81, blir en krona lika med en riksdaler rikemynt, och Sverige öotvergår således till den nya myntfoten så lätt, som det gerna är möjligt. Öch då genom myntkonventionen likhet med Danmark och Norge uppnås, så är det föga skäl för oss att ondgöras ötver en reform, som medför så stora fördelar. Vi hafva länge klagat öfver, att vårt mynt varit för godt, att det i följd af en ötvervigt af resp. 0,8 och 0,9 procent på riksdalern kommit i ett ofördelaktigt förhållande till den norska qvartspecien och den danska haltdalern. Denna olägenhet kan nu upphäfvas, och myntgemensamheten skall derjemte, såsom det heter i protokollet i sammansatta svensk-norska statsrådet d. 20 sistl. november i vesentlig Grad bidrage til at sammenbinde de tre Riger til et eneste kommercielt Territorium ligeoverfor Udlandet, og derved i vor udenrigske Handelsforbindelse skjenke os Fordelen af at udgjöre en Del at et större marked-. Det vore derför skada, om representationen skulle förkasta de kgl. förslagen i förhoppning att vinna ändå större resultat i framtiden. En myntförändring medför alltid en viss olägenhet. Men då en så svår re form har kunnat genom så många komit6er, kommissioner och utskott arbetat sig fram till w hadanman Anh radan hlte9eit antaran af an af 2 — mm