Article Image
Bref srån Köpenhamn. (Korrespondens till Göteborgsposten.) Politiska stormar, misstro ende-adresser och afgörandet af frågan om J. A Hansens frack hädanefter skall vara svart eller guldbroderad. -Danska socialister, förbluffade röda och glada Köpenhamnare. Köpenhamn d. 6 april. i Då jag en gång reste i Sverige, berättade man för mig, att Wenern eller Wettern, jag minnes icke längre, hvilken af de båda sjöarne det var, bar ett högst egendomligt i vatten. Dess spegel kunde ligga drömmande I i i i i i stilla bleket, när man seglade ut på det, ! kunde le den seglande till mötes så mildt och fredligt, som om det alls icke anade, att det funnes något, som heter sjögång och oväder, men så plötsligt, några minuter efteråt, kunde man vara omgifven af en vild upprörd sjö, af skummande vågor, som hotade fartyget med skeppsbrott och undergång. i Vårt politiska lif tyckes ha en natur, som ; liknar den svenska sjöns. Dess yta är också i vanligen blank och stilla eller rör sig nästan alltid i mycket svaga dyningar, hvilka nästan alls icke observeras utan af den vidtertarne sjömannen. Men förmodligen röra sig derunder vulkaniska krafter, ty understundom hän der det att vågorna, alldeles utan synligt skäl plötsligen få lust till att agera storm och då rusa fram i ovädersgaloppad, likasom ville de kasta omkull allting. En dylik stormperiod ha de senaste dagarne kunnat framvisa. Allting hade en tid bortåt gått sin jomna, lugna gång. Folkethingsmännen hade haft sina 3 rdr danskt om dagen, och i utbyte levererat ciceroniansk vältalighet för samma summa samt genom -motiverade dagordningar och andra för den utom i stående hardt när omärkliga kvappnälsstyng gifvit den hatade ministeren dess beskärda del, men för öfrigt ej gifvit sin omgifning den minsta aning om, att de sutto med en stor trumf på hand, färdig att spelas ut vid första lägliga tillfälle. Detta yppade sig visserligen icke, men det hade varit för mycket begärdt, att våra politiska spelare, venstermännen, skulle i evighet gömma på en sådan trumf. Alltså knackade man i bordet, gaf tillfälle och anledningar böfveln samt spelade ut sin stora trumf. Denna trumf var ingenting mer och ingenting mindre än att omstörta vår nu bestående författning genom en parlamentarisk statskupp, jaga den nu befintliga regeringen på porten och samtidigt sjelfva svinga sig upp på statsrådstaburetterna. Sålunda uppstod på en gång ett plötsligt oväder; ett ögonblick stod man ängslig för, hurudant slutet skulle blifva, men då det hotande molnet hade urladdat sig, försvann det igen lika hastigt, som det hade kommit, och man erfor en behaglig känsla af, att luften hade blifvit frisk och rensad. — Jag skall i korthet afgifva en samlad kronologisk berättelse om denna episod i vårt politiska lif, hvilken ett ögonblick tycktes med en väldig knuff vilja drifva vår lilla stat in på bonderegementets farliga stigar, men som lyckligtvis slutade med totalt fiasko för det i sin egen inbillning så allsmäktiga partiet. Det var en vacker dag i den solbeglänsta mars månad. På de vårklädda promenerandenas ansigten syntes ett ängsligt och frågande uttryck, mer eller mindre politiserande medborgare jagade i mer än vanlig fart genom gatorna, på Östergade och Kongens Nytorv samlades grupper af itrigt talande och gestikulerande bekanta... I Som en löpeld hade följande nyhet spridt sig genom staden: ledarne af vonsterpartiet inom Folkethinget ha framkommit med ett misstroendevotum mot ministeren; det är alldeles otvifvelaktigt att detsamma går igenom, i i i dess ordalag äro så tydliga, att det endast kan bli tal om ett af dessa två alternativ: antingen skall kungen bli nödsakad till att afskoda ministören och bilda en ny med J. A. Hansen som premierminister, eller också måste han begagna sig af sin på grundlagen fotade rättighet och upplösa Folkethinget. Detta var också ganska riktigt förhållandet. Adressen var ett afgörande utfall från vensterpartiet. I så bestämda uttryck som möjligt förklarade man, att ett samarbete mellan kungens regering och Folkethingets majoritet vara en omöjlighet, och att sagde regering följaktligen snarast möjligt måste afgå. Men på samma gång innehöll adressen äfven ett föga doldt häfdande af det bondevänliga partiota älsklingstanke: Landsthinget är en nolla och Folkethinget är den afgörande saktorn i ett konstitutionelt lands regering.

18 april 1873, sida 1

Thumbnail