—— ——— — — dig ballast af termer och siffror visa, hvarom : frågan egentligen är. Det är med nationalekonomiska och myntpolitiska ämnen som med så mycket annat: den braskande lärdomsapparaten gömmer ofta en kärna, som lätt nog vore åtkomlig för ett oförderfvadt sundt förstånd, om blott den onödiga omklädnaden aflägsnades. Orsaken hvarför de s. k. ädla metallerna företrädesvis blifvit begagnade såsom värdemätare, ligger tvifvelsutan egentligen deri, att mindre än andra varor äro utsatta för att i ; I förnötas genom konsumtionen. Då de derjemte äro proportionsvis sällsynta, blir deras värde i förbållande till allt annat större, En ringa mångd guld eller gilfver motsvarar stora qvantiteter af spanmål, tyg o. s. v. Deraf beror dessa metallers förmåga att beqvämt underlätta varuutbytet äfvensom deras mindre föränderliga värde. Men det är klart, att dessa fördelar endast då kunna förverkligas, när myntmetallerna icke äro allt för många. Ty tio riksdaler i silfver och samma summa i koppar eller guld äro ingalunda storheter, som stå i ett en gång för alla gifvet inbördes förhållande. Man kan alltid säga, att guldet har ett visst pris i siltvermynt och tvärtom, ett pris, som beror af tillgång och efterfrågan, liksom alla andra varuvärden. Häraf följer, att om myntet, som skall mäta alla andra varuvärden, slås af olika metaller, dessa i förhållande till hvarandra blifva varor med vexlande pris. Eller med andra ord: man ökar onödigtvis svårigheten att jemföra varorna med värdemätaren genom att införa föränderlighetens element i sjeltva den senare. Härpå beror orimligheten af den 8. k. dubbla myntfoten, som endast kan upprätthållas derigenom, att staten godtyckligt dekreterar ett visst pris för silfvermyntet i guld och omvändt. Följden deraf blir, att den metall, som fått ett lägre pris sig åsatt än den har på verldsmarknaden, exporteras dit, der den gäller högre och således försvinner ur den inhemska cirkulationen såsom myntmetall. Å andra sidan kunna bankirer och andra finansmän bereda sig en vinst, som utan statens reglementerande aldrig skulle hafva tillfallit dem, genom att gälda sina förbindelser i den metall, som för tillfället är billigast. Norges och kanske Skandinaviens förnämste nationalekonom prof. Broch säger också i anledning deraf (ÅOm Myntforandring i de tre skandinaviske Riger, Chrstiania 1872 sid. 39): Det store Publikum kunde på den Måde klippes langt lettere og tettere, og dette var i den nyeste Tid på en, man kan sige cynisk, Måde. blevet frembeevet af et af de större og i mange Henseende respektableste Blade i Tydskland, nemlig Augsb. alig. Zeit., der bavde anbefalet den dobbelte Myntfod, fordi den preussiske Bank kunde tjene mange Penge derved-. I äldre tider var hos oss i Sverige kopparn en lika fullgiltig myntmetall,jsom guldet och silfret, men den, som har något närmare studerat vår historia, känner hvilken förvirring detta åstadkom i alla finansiela förhållanden. Karl den tolfves mynttecken voro i sjelfva verket endast ett, om också karrikeraNft, uttryck af samma åsigt om statens befogenhet att reglera metallernas inbördes värde, som har gjort sig gällande i Frankrike till innevarande stund och i England före 1816 års myntlag, hvarigenom endast guldet blef lagligt betalningsmedel. I Ryssland försökte man för några åriionden tillbaka att prägla mynt af platina, men måste snart upphöra dermed i följd af denna metalls fluktuerande värde. Således, skulle myntet kunna uppfyllafsin bestämmelse såsom värdemätare, bör endast en myntmetall finnas. Hvilken man bör välja dertill, beror helt och hållet på de historiska förbållandena och produktionsomständigheterna, emedan man knappast kan påstå, att silfrets varaktighet i praktiskt afseende står efter guldets. Nu står saken så, att de flesta stater, och sernast det mäktiga tyska riket, hafva antagit uteslutande guldmyntfot. Härigenom har silfret i en stor del af verlden upphört att användas till myntslagning. Dess efterfrågan har minskats, dess bruk har inskränkts till rent industriella behof. Det har följaktligen fallit i vanpris, som man säger. Dock gå ännu ofantliga massor derat till Indien, Kina och andra asiatiska länder, der det ännu är myntmetall. Men emedan handelsbalansen emellan Europa och dessa trakter företer de mest olika siffror för hvarje år, är dess värde, om också i ett stadigt fallande, likväl högst vexlande. Detta inverkar på de europeiska länder, som ännu hafva silfvermyntfot, och för att de icke skola underkastas vådorna af ett betalningsmedel, hvars kurs beror på nära nog oberäkneliga kommerciela förhållanden i aflägsna verldsdelar, måste de skynda sig att antaga guldmyntfoten.