Göteborgsposten – 17 april 1873, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 10 april 1873. Det borde kunna förmodas, att nu, sedan nationalförsamlingen tagit sig påskferier, hela politiken skulle göra detsamma. Men alldeles inte. Efterdyningarne af den sista konflikten i Versailles, presidents-ombytet i kammaren och inskränkningen af den skandalösa sjelfsvålds-regimen i Lyon ha i de radikala kretsarne i Paris födt en viss jäsning, som ingalunda blifvit stillad genom dep verkliga generositet, som nationalförsamlingen visat hufvudstaden på det öfriga landets bekostnad vid bestämmandet af krigsersättningssumman. Och denna jäsning har för närvarande bättre tillfälle än någonsin att ge sig luft. Seine-departementet befinner sig ibland de valkretsar, som den 27 i denna månad ha att utse en ny representant i församlingen, och valperioden, hvarunder förberedelserna härtill försiggå, har redan börjat för ett par dagar sedan. Under denna tid upphör belägringstillståndet att utöfva samma tryck som annars, valmöten äro tillåtna, och man hinner på de fjorton dagarnes tid förvissa sig om ett — det är, att ett lämpligt band på dessa medborgare, som visa sig så komplett otillgängliga för allting annat än de aldra krassaste vädjanden till de aldra grötsta lystnader och de aldra sämsta passioner, likväl, när allt kommer omkring, är en mycket god sak. Den här gången har pariserdemagogien fått tag i en kandidat, som riktigt passar i stycke. Det är den illustre Barodet, den nyss afdankade mairen i Lyon. De moderata republikanerna tyckte sig ha hittat på någonting riktigt bra för en tid sedan, när de föreslogo till Paris kandidat utrikesministern hr de Råmusat, som då nyss hade afslutat traktaten med Preussen om det franska territoriets utrymmande. Med de liberalas vanliga illusion förestälde de sig, att republikanerna främst af alla partier skulle skynda att förena sig om denna kandidatur både af patriotisk känsla och af politisk beräkning för att gifva ett eklatant förtroendevotum åt den republikanska regering, hvilken ju är, säges det, utsatt för så många försåt af monarkisterna. Men annat slag! En tidning inom den radikala pressen hittade på att utse tit. Barodet till Paris kandidat. Gambetta var den förste att inse, hvilket hugg partiet skulle tillfoga sin egen sak genom ett sådant val, men man är nu icke det radikala lägrets chef för roskull eller utan motsvarande förpligtelser. Den första pligten är att lyda, och Gambettas tidning Råöpublique Frangaise måste nu5sjunga i samma ton. Det gäller att gifva regeringen Åen lexa för dess förening med majoriteten i Lyonerfrågan, en varning att ei vidare fortgå nå samma värm