Göteborgsposten – 17 april 1873, sida 1

skulle öfvergifva mig för några förflugna ords skull. Jeg ångrar mig, Honor, och jag beder er förlåta mig. — Jag förlåter er, mr Moer, sade Honor kallt. — Och ni skall lefva med mig såsom min hustru, hvilket ni enligt lag är? — Visst icke, svarade hon kallt. Hon såg så vek och svag ut, der hon stod, att Darrel Moer tyckte, att han skulle kunna krossa henne och släcka hennes lif med blott ett slag af handen, och en mordisk instinkt vaknade hos honom. Men; under det han sjudande af raseri fästade sina blickar på hennes utomordentligt intagande ansigte, hennes blixtrande ögon, förändrades hans känslor, och all hans gamla beundran för henne återkom. Visserligen hade han ej ens då en aflägsen tanke på att öppet erkänna sitt giftermål med henne; men en ny och diabolisk id uppstod hos honom. Denna flicka var bans brud. Hvarföre skulle han ej ega henne i hemlighet men göra arftagerskan af Floyd Manor till sin hustru i verldens ögon? Han kunde förstöra alla bevis på sitt första giftermål, så att det andra ej skulle bli förklaradt kraftlöst, och dock bevara åt Honor den sjelfaktning, som var dyrbarare för henne än lifvet. Hans förändrade känslor visade sig i hans ansigte; men Honor lät sig ej röras af det vekare uttrycket i hans anletsdrag eller af hans förändrade sätt. Hon kände honom nu slutligen i grund och botten — ombytlig, lättsinnig och nedrig — en person som ej i något vore värd förtroende. — Ni kan ej omintetgöra det faktum, att ni är min