Göteborgsposten – 16 april 1873, sida 2

lIIen tisdag ull hr HOIm denna medalj a Carl XV:s sterbhus vägnar. från Utlandet. Misstämningen mellan England och Asien på grund af de mellanasiatiska förhållandena börjar mer och mer antaga karakteren af bitterhet, och ryssen, denne kosack i glacehandskar, visar äfven emot England en nästan brutal hållning, hvilken ovilkorligen måste reta. År 1869 gaf furst Gortschakoff Englands dåvarande utrikesminister lord Clarendon den försäkran, att ryssarne måste underkasta sig Samarkand, men att de icke skulle stanna der, utan genast åter draga sig tillbaka derifrån. Vi ha nu år 1873, och ryssarne ej blett äro qvar i Samarkand, utan visa icke heller någon min af att de ämna någonsin lemna denna sin eröfring. Det var naturligt, att denna omständighet skulle vara i för färskt minne äfven hos det slöa engelska kabinettet för att man ioke skulle i St. James, då Ryssland ånyo visade lust att begifva sig till Khiva, som onekligen är en vigtig strategisk punkt mot Englands ostindiska besittningar, blifva orolig mellan giktanfallen. Man gjorde framställningar i Petersburg och fick undvikande svar; men de ryska rustningarne började bli allvarsamma. Man gjorde åter framställningar i Petersburg, denna gång i kraftigare ordalag, och samtidigt lät man sina vänner inom londonerpressen slå väldeliga på bastrumman, framhällande hurusom England i Asien var starkare än Ryesland och väl skulle veta, att bålla detta inom marginalen — om det ville hota Afghanistan, sjelfva gränsriket till Indien, om hvilket land det å Rysslands sida ännu icke var fråga. Den ryska politiken har aldrig tyckt om buller och bång, utan har städse helst liksom mullvaden gräft sina gångar i mörkret, då och då genom en plötslig eruption visande utvecklingen af sitt minarbete. Czaren skickade derför sin förtrogne, grefve Schuvaloff, till London för att lugna sinnena och samtidigt inleda planer om ett giftermål mellan Victorias andre son prins Alfred och czarens dotter. Aktenskapen ha städse spelat en vigtig roll i den ryska politiken. Schuvaloff försäkrade, att eraren lifvades af det vänligaste sinnelag emot England och alldeles icke tänkte på att göra något intrång på dettas asiatiska område. Czaren ville som bevis på detta sitt einnelag när som helst inleda underhandlingar med engelska kabinettet om bildandet af en neutral zon i Mellanasien, öfver hvars gränser ingendera makten skulle sträcka sina eröfringar. Hvad sjelfva hufvudfrågan, expeditionen mot Khiva, angick, så påpekade Schuvaloff liksom i förbigående, att den skulle ha samma karakter som Englands. expedition till Abyssinien, d. v. s. att Ryssland skulle, sedan det tuktat khanen i Khiva, draga sig tillbaka. S:t James-kabinettet nappade och den engelska pressen nappade, och John Bull visade en förnöjd uppsyn. Men så kom den ungerske professorn Vambåry, som sjelf genomrest Mellanasien och noga känner Khiva, och skref några pikanta artiklar mot Englands fasthet, antydande att Khiva var en tör vigtig position för Ryssland, att det skulle lemna detta rike, sedan det väl intagits. Detta och ryktena om de allt större proportioner, som Khiva-expeditionen antog, oroade åter den engelska pressen, som likväl sökte betona den omständigheten, att Ryssland moraliskt förbundit eig att efter khanens i Khiva tuktande draga sig derifrån. Denna sangviniska förhoppning om den någonsin på fullt allvar blifvit hyst, skyndade man dock för några dagar sedan att tillochmed från rysk sida korsa. Moskwa Tidning innehöll neml. en synbarligen officiös artikel, hvari uttalades, att Ryssland ej kan, sedan det intagit Khiva, mera lemna riket, utan ämnar behålla det. eTimes upptog denna artikel till besvarande i denna halft ironiska stil, Bom är bladeta styrka och hvaraf framgick hufvudsakligen det, att Ryssland måste fästa afseende äfven vid England. Nu kommer Moskwa Tidning åter med en ny artikel, hvilken i afseende på öppenhet, om det så kan kallas, lemnar intet öfrigt att önska, och hvari det heter, att England icke bör vänta, det Ryssland skall göra, hvad som Jämpar sig för England. Oberoende och sjelfständiga makter rådfråga endast sina egna intressen. Likasom England icke finner sig synnerligen belåten med Rysslands framsteg i Mellanasien, så skulle måhända Ryssland gerna se, det Englands flotta vore mindre stark än den är. Sådana uttryck måste kävnas som galläpple i John Bulls mun, isynnerhet då dertill kommer den ohöflighet som visats England deri, att inga engelska korrespondenter få medfölja Khivaexpeditionen, men väl amerikanska och en tysk militärkorrespondent.