Göteborgsposten – 8 april 1873, sida 1

stämt. Förr bråkades alldeles förskräckligt i motionsoch diskussionsväg om tullskydd, än för den ena, än för den andra näringsgrenen. Jordbrukorne kunde omöjligt komma på grön dvist, om icke deras näring skyddades. Fabrikanter och handtverksidkare hade sina mälsmän inom representationen, och de bråkade icke mindre; under det att dock hvar och en i grunden hyste stor benägenhet för att erhålla de artiklar, som han konsumerade, för bästa möjliga pris. Så kom franska traktaten, samtidigt med do svåra skördeåren, och då blef man än mera yr i hufvudet, och genast förvexlades verkningarne af de senare med den förra, sSom ännu ioko inverkat på näringarne, när man började ropa, att den hade förstört vår industri. Landtmännen — riksdags landtmännen — akriade värst öfver traktaten, ehuru de hade positiv nytta af den. Men allt detta skri och bråk är nu bortglömdt. Visserligen dyker stundom en motion upp om införseltull på någon artikel; men bevillningsutskottet öfvertygar då motionären, att han är efter sin tid, och så säger han icke ett ord, när hans punkt i betänkandet föredrages. I år föranledde visserligen några punkter i tullbetänkandet vidlyftigare diskussioner i begge kamrarne, men tonen var ojemförligt moderatare än förr : det gällde egentligen icke tullskydd för några näringar, utan mera statsinkomsten, och med den motionen, som väcktes om utförselförbud eller utförseltull å virke af vissa mindre dimensioner — afstyrkt af bevillningsutskottet — åsyftades egentligen en bättre skogsvård. Att den icke kan åstadkommas genom tulllagstiftningen är dock uppenbart. Men det återstår att erfara, huruvida samma representanter, som ifrade för utförseltull å ruadvirke, skola vara med om en lagstiftning. som afser att befrämja en rationel skogshushållning. Den af K. M:t framlagda dissenterlagen — innefattande en stor humanitetsfråga — och obestridligen det vigtigaste lagförslag, som blifvit till ionevarande riksdag aflemnadt, har rönt ett särdeles välvilligt mottagande inom riksdagen. Visserligen ha åtskilliga högkyrkligt sinnade jemte några högkonservativa mot ett eller annat stadgande, såsom varande allt för liberalt, gjort anmärkningar, och likaledes har en af Andra kammarens mest radikala ledamöter ansett några stadganden ej nog liberala; men just af dessa företeelser visar sig, att regeringens förslag följt den rätta medelvägen, till hvilken hänsyn måste tagas, då frågan äfven skall i kyrkomötet behandlas. Den långvariga och uttömmande diskussionen var särdeles angenäm för åhörarne på läktaren: den rörde ock en fråga — nemligen trosfriheten — som icke satte de materiella intressena i rörelse, och de allra flesta talarne bemödade sig att vara högsinnade. Särskilät torde jag böra omnämna — icke såsom en anmärkning, utan mera som en eloge — att under hela behandlingen af dissenterlagen uppträdde hvarken grefve Posse, friherre J. Ericson, hrr Key, Carl Ivarsson eller Jöns Rundbäck. Utgången af de förliden onsdag anställda gemensamma voteringarne, redan känd innan detta bref anländer, har icke alls behagat landtmannapartiet, som ock genom sin härvarande pressorgan gifvit sitt missnöje tillkänna på ett sätt och i ordalag, hvilka ådagalägga, att harmen öfver de evikna sörhoppningarne är ganska stor. Samtligo prickningsförsöken ha nomligen misslyckats. I den första votoringen om första hufvudtiteln framträdde partiställningen fullt tydligt. För nedsättningen i hofhållningsanslaget afgass i Första kammaren 21 röster, i Andra kammaren 127, eller tillhopa 148 röster. Till en högre siffra kunde landtmannapartiet icke komma, och den vanns derigenom, att några af den radikala venstern nu röstade med nyssnämnda parti. Men då emot nedsättningen röstade 104 i Första och 63 i Audra kammaren, eller tillhopa 167, så kommer konung Oscar att uppbära lika hofhållningsanslag som företrädaren och torde följaktligen böra bereda sig derpå, att åtminstone hr Jöns Pehrsson och möjligen hr Danielsson, som nu lägger an på att uppträda lika rått, som den förre gjorde, innan hans parlamentariska edukation togs om thand at kammaren, skola framgent motionera om nedsättning i oivillistan. Anslaget till lagbyrån beviljades med 160 röster mot 156: i Andra kammaren utgjorde afslagsmännen 135 och voro således åtta flera än i förutnämndn votering; men landtmannafraktionen i Första kammaren bibehölls vid siffran 21. Gynnsammare utföll den votering, som afsåg anslaget till befrämjande af göromålen i finansdepartementet: 157 röster mot 146, och ändå gynnsammare utföll voteringen om anslaget för göromålens befrämjande i civildepartementet, hvilket beviljades med 198 röster mot 112; här nedgick således minoriteten till 7 röster i Första och till 105 i Andra kammaren. Sannolikt är det förnämligast utgången af dessa fyra voteringar, som bringat landtmannapartiet, eller rättare sagdt dess ledare, i raseri, hvilket gifvit sig luft i partiets härvarande organ. Andra kammarens majoritet, heter det nu, har förlorat allt förtroende till någon Åuppgörelse med den Första kammaren. Om hvad? Jo om uppgörelse rörande grundskatter och indelningsverk, i hvilka frågor landtmannapartiet har påräknat tillmötesgående från Första kammaren. Misstroende: har nu inträdt mellan de skilda kamrarna nah Öort; 0. a 54 SKulle troligen många deri in-,