Göteborgsposten – 8 april 1873, sida 1

SN HJYBZA llkä ÖAHH ( . FY mot den nuvarande ministeren; enda skilnaden är väl den, att de sonare basuna ut sin antipati för att göra sig bemärkta i tid och otid, ett förfarande, som deremot icke är förenvligt med grefve H:s skaplynne. Men huru då förklara, att dessa ledare, i stället för att komma på god fot med en så förslagen man som grefve H. obestridligen är, nu gjort honom till sin fiende, ty det måste blifva följden af deras mot honom riktade at lyckan gynnade anfall? Måhända ha dessa ledare nu ändtligen blifvit fullt förvissade om, att i den händelse grefve Hamilton erhölle uppdrag bilda en minister, ingen statsrådsfåtölj kommer att erbjudas någon af förut antydda ledare, och att dessa just derföre nu ansett nödigt så fullständigt som möjligt ådagalägga, att grefven icke sjelf kan påräkna några sympatier hos Andra kammarens majoritet, och ändå mindre att en af honom konstruerad ministår kan påräkna något stöd af nämnde majoritet. On nu än detta vunnits genom den ofta omnämnda demonstrationen, så ha dock ingalunda utsigterna för en landtmannaministörs intåg i konseljen derigenom ljusnat. Landtmannapartiet har visserligen numeriskt ökats något inom riksdagen, men partiets koryfeer hafva icke ökats, ej heller deras anseende, hvilket är i starkt aftagande, emedan de icke besitta de egenskaper, som utgöra oafvisliga vilkor för ett stigande anseende. Det förtjonar väl bemärkas, att, sedan landtmannapartiet 1867 bildades, har det icke kunnat tillegna sig någon enda person så qvalificerad, att genom honom en landtmannaminister skulle vinna erforderligt anseende, eller ens blifva acceptabel. Eller kan väl någon påstå, att t. ex. grefve Arvid Posse, frih, John Ericson eller hr Key 1873 äro mera lämpliga att ingå i konseljen, än de voro 1867? Jemnt tjugo af Andra kammarens ledamöter, anförda af hr P. Olsson från Ielsipgborg, hade väckt en gemensam motion, den förtjento således att uppmärksammas långt framför de talrika motioner, som ingifvas utan att vara förstärkta med en enda instämmares namn. Om motionärernas önskningar gått i fullbordan, så hade visserligen statskassan derigenom fått vidkännas en ökad utgift, och till vederlag härför hade kyrkomötet blifvit förstärkt med ytterligare tretio lekmannaombud. Motionen åsyttade nemligen åtskilliga ändringar i förordningen om allmänt kyrkomöte, hvars ledamöters antal motionärerna ville öka. Det är visst möjlig, aiv motionen var väl ment, och det är icke osannolikt, att den skulle rönt ett bättre mottagande, dels om den väckts med mindre pretention och dels om hr P. Olsson icke ställt sig i spetsen för densamma. Nämnde ledamot har visserligen i verldsliga trågor och såsom statsutskottsledamot ett ganska stort inflytande inom landtmannapartiet, men deremot icke på det andliga området, emedan nämnda parti är, såsom bekant, öfvervägande materialistiskt sinnad och för närvarande betraktar grundskatternas afskrisning och indelningsverkets upphäfvande, såsom det enda nödvändiga, Lagutskottet hade icke alls varit tillgängligt för de skäl hr Olsson i motionen anfört; det som deri yrkats ansåg utskottet böra lemnas utan afseende. Dermed kunde, helt begripligt, icke hr Olsson och hans vänner sinna sig belåtna, och deraf blef följden, såsom lätt kan inses, en mycket lång diskussion, under hvilken isynnerhet hr Olsson talade mycket bevekande och undanröjde åtskilliga inkast, men icke det, att kyrkomötet ännu blott en gång varit församladt och att det således var väl tidigt att börja reformera det, helst det kunde vara skäl afbida, huruvida kyrkomötet sjelf anser sig behöfva någon förstärkning jemte en förändrad organisation, Slutet på den långa diskussionen blef, att do tjugo motionärernas framställning lemnades utan afseende af 93 röstande mot 73. Man finner således, att denna fråga var en af de fristående, med hvilken landtmännen kunde förfara efter godtfinnande. För öfrigt äro ledamöterna i kyrkomötet tillerkända ett ganska lågt dagarvode. Om vi nu efter kyrkomötesfrågan skulle tilldela Andra kammaren isynnerhet en mera universell, i alla händelser en mera lättfattlig fråga, tänkte måhända lagutskottet: och så meddelade det ett utlåtande med törslag till ändringar i legostadgan. Sannolikt, jag vill så tro åtminstone, åsyftade utskottet att sätta demokraternas i Andra kammaren kärlek för iribet, jemlikhet och broderskap på ett litet prof. I regeln borde de, som ifra för, att vidgade politiska rättigheter tilldelas de lägre samhällsklasserna, nu såsom en man hafva påyrkat, att den tjenande klassen icke skulle, såsom utskottet föreslagit, tryckas at skärpta I lagbestämmelser, utan tvärtom tilldelas större friheter. Men det visade sig under diskussionen, hvad ock lätt kunde förutses, att ganska många reprosentanter tillhörande den egentliga allmogen nu betraktade sig endast såsom husbönder, lemnande broderskapet å sido, och derföre tyckte, att legostadgan borde skärpas, till och med mera än utskottet föreslaget. D:r Dickson ställde sig deremot på arbetarens sida och ansåg sig böra hålla en — jag medgifver det — ganska väl behöflig föreläsning för de egoistiska arbetsgifvarne. NN Betänkandet blef återremitteradt, men ingalunda i den syftning att underlätta det fria arbetsaftalet. Så länge allmänheten behölde ligga i diskonten, utgjorde alltid bankovinstens an