Göteborgsposten – 2 april 1873, sida 1

distingueradt utseende, ädla anletadrag, stora grå ögon och mörk hy. Han var endast tjugotre år gammal, men egde ett klart och moget förstånd, ett lejons mod och en qvinnas ömma och känslofulla hjerta. Hans ansigte erhöll en plötslig glans, då han yarseblef Honor, och han räokte fram sin hand och fattade henues. — Detta är ett oväntadt nöje, sir Hugh, sade Honor, i det hon sökte framtvinga ett småleende i sina sorgsna anletsdrag. Vi trodde er vara i Cornwall. — Jag var der också i går på morgonen, miss Honor, sade sir Hugh. Men, som ni vet, fordras det i våra dagar blott ett par timmar för att resa från den ena ändan af konungariket till den andra. Ni ser ej frisk ut. Har ni varit sjuk? Honor svarade nekande, och sir Hugh förde henne fram till en bred divan. Der satte de sig vid hvarandras sida, En viss förvirring började blifva märkbar i den unga baronetens sätt, och Honor, som trodde sig förstå dess orsak, gjorde ett visst våld på sig för att yttra följande ord: — Jag känner mig verkligen litet sårad, sir Hugh öfver att ni skulle låta oss af främlingar få höra eder stundande lycka omtalas. Vi erforo för ett par dagar sedan af en ren tillfällighet, att ni snart ämnar gifta er. Mottag mina bästa välönskningar både för er och eder brud. Jag kan äfven gerna åtaga mig att framföra enahanda välönskningar å pappas vägnar. — Kapten Glint har skickat mig sina lyckönskningar