Göteborgsposten – 28 mars 1873, sida 2

midten af sängen. likasom ville det krypa under letsamma, dervid jag vek täcket om mig, under det jag tänkte: I sängen skall du ej komma. Derefter tycktes anden aflägsna sig åt andra ändan af huset i en kammare, der ett hårdt bultande hördes såsom hade någon kastats till golfvet eller emot väggarne. Kl 4 samma morgon steg jag upp oeh gick ut, men kunde ej se någonting at hvad jag hade hört. Jag lade mig åter i sängen, då kl. 5 srenkastningen börjades med mera haftighet, tills det dagades. Stenar hafva i min närvaro under nattetid ofta kastats i sången på de båda makarne, på hvilka den osynliga makten, som här gitvit sig tillkänna, alltid tyckts vilja hämnas. En natt, då makarne intagit plats i ett annat hus hos hustruns föräldrar, var det tyst och stilla i deras egna bus. Stenar hatva ofta blifvit kas ade under dagarne då främmande personer varit närvarande, hvilka flera gånger såväl som hustolket blifvit träffade af de stenar som kastats. Tillika bar jag under min närvaro om nattetid bört ett doft Jjud i andra våningen af huset såsom af något bultande och lätta slag. Den 4 mars, sedan herr kyrkoherden hemrest (under hvars närvaro stenars kastande och rullande egde rum, men icke hördes af eller något det minsta oväsende ifrån kl. 1211 på natten till kl. omkring 5 på morgonen) fortfor detta oväsende med mera häftighet. Den 5 mars hade hustrun blitvit träffad af flere stenar, som fallit i maten då hon skolat spisa. På eftermiddagen då maunen inkom för att spisa middag, varnades han af hustrun att akta sig att icke stenarne föllo i maten, hvarvid kastades en sten, som slog honom i ryggen då han satt framlutande för att skydda maten, men kultrade öfver axeln och slog ner nära koppen deri maten befanns. Då den ej föll i soppan kom ytterligare en sten, som häftigt slog mannen i hufvudet. På aftonen samma dag var jag närvarande jemte flere personer då kastades flera stenar, och då såg jag en häftig eldstråle i rummet. Makarne tordes då ej blifva i rummet öfver natten. Dagen derpå kastades stenar som vanligt; men då kastades två stenar så stora som en knuten hand, af hvilka den ena träffade hustrun i hufvudet, hvaraf hon var nära att falla till golfvet; den andra stora stenen träffade hustruns fader. Makarne jemte tjenstefolk ha nu flyttat ur huset, och andra personer hafva legat der under nattetid; men nu är der tyst och lugnt. Dock anmärkes, att då hustrun en dag återkom till sitt hus för att afhemta matforråd, i sällskap med flere personer, blefvo de alla öfverfallne med större stenar som träffade dem. Då hustrun aflägsnade sig, upphörde stenkastningen på sällskapet som qvarstannade. Kåremåla den 7 mars 1873. G. P. Jonsson.