Göteborgsposten – 22 mars 1873, sida 1

torde hufvudsakligast böra tillskrifvas de ärar de talarne sjelfva, den senare deremot — n. b. då de icke äro snabbskrifvare — hrr referenter. Rösten är Jakobs, men händerna äro Esaus. Det är nemligen ogement lustigt att genomläsa ett referat, hvari hvart och ett af de olika talarnes uppträdande inledes på töljande konseqventa sätt: Hr Stråle klandrade, hr v. Geijer medgat, hr Almqvist karakteriserado, hr v. Gegerfeldt trodde ej, hr Hasselrot berättade, hr Nordström höll, hr Bergstedt undfägnade, hr Bildt talade (nå ändtligen!), grefve J. O. Mörner ansåg, br Caspersson medgafv, hr Mannerskanta fästade (med å förstås!), hr Wallenberg tycktes luta, o. 8. v., o. 8s. v. En särskild komplimang förtjena dock dessa hrr referenter: hvad som saknas dem, ett rikhaltigt ordförråd är det åtminstone icke! Göteborgs Museibyggnad blef det förunnadt att vara den institution, som kunnat framvisa de första fruktorna af Göteborgs Peabodys storartadt menade donation. Den långvariga reparation, som trappuppgången och den östra flygeln med anslag ur Renströmska fonden undergått, är nemligen nu i det närmaste fullbordad. Den branta, olämpliga trappan är försvunnen och platsen, der hon stod, förvandlad till en, efter omständigheterna, ganska prydlig vestibul, hvarifrån beqväma trappor leda upp till mellersta våningen. Um man från denna beger sig upp i den öfversta, kommer man genom en dörr längst bort till höger in i den 8. k. Apollo salen och derefter i den nyinredda lokalen i östra flygeln. Ett stort, vackert rum är inredt till Skolmuseum, hvarest den fullständiga, ytterst intressanta skolmaterielen, förut hopklämd i de små kabinetten bakom Apollosalen, nu finnes sammanförd i en lokal. Från denna träder man in i den ljusa, luftiga och angenäma bibliotekssalen, hvilken liksom tafvelgallerierna tår sitt ljus från i sjelfva taket anbragta lanterniner och i hvars midt tronar Börjessons Kägelspelare, tillsvidare uppsatt på en totställning af trä, hvilken dock med första är ämnad att utbytas moten dylik af Kolmårdsmarmor. Rundtomkring salen löper ett öppet galleri, mellan hvars pilastrar 6 Musei samlingar tillhöriga byster äro uppställda, neml. af: drottning Lovisa (skänkt af kung Carl XV), Torsten Rudenschöld, Runeberg, Fredrika Bremer, Seneca och Sokrates. Nere i salen äro å ömse sidor inrättade små läsekabinett, 13 till antalet, för studium på stället för de olika disciplinerna, som biblioteket omfattar. Den prydliga lokalen gör ett odeladt behagligt intryck, hvilka dock skulle ytterligare förhöjas, ifall de många hyllorna voro mindre glest besatta, detta oaktadt biblioteket lärer omfatta bortåt 12,000 volymer. Men — kommer tid, kommer råd, och råd har man alltid inom vårt samhälle, så fort det gäller något verkligt nyttigt och gagnande. För öfrigt äro de redan befintliga böckerna ännu icke i sin helhet ordnade, ett arbete, hvilket kräfver mycken tid och ännu torde medtaga några månader, oaktadt det outtröttliga arbete, som bibliotekarien, kammarherre M. Lagerberg, nedlägger för att bringa reda i detta litteraturens kaos. Först då blir också biblioteket tillgängligt för den större allmänheten. I fonden af biblietekssalen leder en dörr in till den nya målningsateliern, som är inredd efter alla nutidens fordringar, ifråga om belysning m. m. Här finna vi vid vårt besök konstälskande damer just i begrepp att afmåla en lefvande modell: en dalkulla i sin pittoreska nationaldrägt. Om aftnarne upplysas de rörliga stativen, hvarpå modellerna äro placerade, medelst gaslågor, skuggade af en ofantlig, likaledes rörlig skärm, hvarigenom, liksom vid de ordinarie konstakademierna, en fullt ändamålsenlig belysning kan åstadkommas. Här är det som m:ll Hilda Lindgren och artisten Fredr. Wohlfahrt handleda de unga adepterna till inträde i konstens helgedom. Från biblioteket stiga vi en trappa ner i mellanvåningen af samma flygel och befinna oss i det s. k. Historiska Museum, hvarest artisten G. Brusewitz är den ordnande anden. Detta omfattar 5, i allmänhet stora och rymliga rum. Det, i hvilket vi först inträda, omfattar uteslutande äldre fornfynd från sten-, bronsoch jernperioderna. Dernäst följer den 8. k. kyrksalen, hvarest finnes inrymd den redan ganska rikhaltiga samlingen af äldre kyrkoföremål, såsom : altareskåp, altarbilder, predikstolsprydnader, brudstolar m. m. Här hänger också, omgifvet af uråldriga flaggor och standarer, det med Göteborgs vapen prydda lilla skåp, hvari stadens nycklar fordom förvarades. Den fordom dyrbara, numera något urblekta sidenpung, der de då hvilade, finnes qvar, men hvar äro nycklarne! Fram med dem den, som har dem. I ett hörn står den ursprungliga modellen till Cristine kyrka. Den motsvarande till Domkyrkan är f. n. utlånt till ledning vid den pågående ombyggnaden af kyrkans till fall lutande klockstapel. Ett nytt bevis på det gagneliga att ej förakta hvad gammalt och bortglömdt är. Tveane mindre rum äro afeedda, det ena för förvarande af etnografiska föremål, hvaraf finnes åtskilligt smått och godt från Ostindiska kompaniets gyllene tider, det andra för skeppsmodeller och dyl. Här mötes blicken af den ståtliga afbildningen af kompaniets stolthet, skeppet Gustaf III, hvaraf nu blott minnat onh da ramla Oo 2 Pp