Göteborgsposten – 22 mars 1873, sida 1

gång skarpskyttepriserna. — En affisch. — Pekorale. — Anekdot. Blåkullafärderna i Dalarne, Landahlska spökerierna i Upsala och IIin Ondes skräckeliga grasserande i Asarum i Blekinge, voro allt historier, hvilka hunnit förblekna för det nu uppväxande slägtets skeptiska blick, då plötsligt ett rykte sprider sig, att den lede frestaren åter börjat drifva sitt spel, denna gång i Ljusta by i Medelpad. De anseddaste män i socknen, domsagans f. d. riksdagsman, kyrkovärden, nämndemännen, kort sagdt, hela landtmannapartiet i Ljusta förklarar sig ha sett spöken midt på ljusa dan, en hallucination för hvilken landtmannapartier i allmänhet, som man vet, alls icke äro främmande.... Den gamla Faustsagan berättar, att den lärde doktorn frammanade djefvulen i en skog vid Wittenberg, der denne efter flera förvandlingar slutligen uppenbarar sig i skepnaden af en gråbrödra-munk. Dernäst besöker den onde anden honom i hans hus och tre olika disputatser eger rum. Vi den tredje disputatsen ger han sig sjelf namnet Mephistopheles och sluter ett förbund med Faust på 24 år. Faust skär sig i handen för att underskrifva detta pactum turpe med sitt blod och detta bildar då af sig sjelft bokstäfverna H(eome) Fluge): Menniska fly! Men Faust lyssnar icke till varningen utan ger sig med hull och hår Mephistopheles i våld; denneinviger honom då i allehanda mystiska kunskaper om verldens skapelse, årstiderna och planeterna, helvetet, dit han sjelf konvojerar honom i ett spann, draget af eldsprutande drakar 0. 8 v. Så förgår den utsatta tiden och ändtligen kommer den sista natten på det tjugofjerde året. Faust befinner sig då utan sitt förfärliga sällskap i en liten by nära Wittenberg, pokulerande med ett lag glada studenter. Sjelf är han dock anfäktad af ångerns och samvetsqvalens förenade fasor; ytterst nedslagen häller han ett tal till studenterna, hvari han omtalar sin sorgliga historia; nu, för sent, ångrar han sig: Han vill gerna öfverlemna sin kropp åt satan, om endast hans själ kan oli frälsad. Men då midnattstimmen slår, uppstår en förfärlig storm; då morgonen gryr, äro golf och väggar öfversprutade med Fausts blod, hans kropp är så söndersliten, att ej en enda lem finnes hel.... Sådant är i korthet innehållet af den äldsta Faustbok, tryckt 1587, som man känner till. Som man finner, har den lede frestaren i det nittonde århundradet en helt och hållet annan smak än i det sextonde: istället för att han anno 1550 (så uppgifves årtalet) vred om halsen på en lärd tysk doktor, roar han sig år 1873 med att göra lifvet surt för två gamla födorådaqvinnor (2), boende i Ljusta, Sköns socken — skön socken, det der! — den ena 90, den andra 60 år, kommer mjölken att surna midt i vintern, kastar glödande kol rundtomkring i rummen, tuttar eld på tapeter och möbler, sönderslår tönsterrutor, speglar, tafvelglas och allt porslin, undantagande en liten engelsk portermugg, på hvilken en bön står inristad (!)....Men han aktar sig för att uppenbara sig personligen, han ingår intet slags pactum — allraminst lurpe — med någondera af de åldriga damerna, det är deras vål konditionerade lösegendom, ej dem sjelfva, som han vill åt, det är för saken ej för personen, han visar sin obehagligt glödande kärlek. ..; Sagan berättar ej, om Faust hittade på att kalla någon af den tidens kronofogdar till hjelp mot sin förskräcklige fordringsegare, bade han gjort det, kanske han hade blifvit frälsad, ty kronofogdar och länsmän ha i alla tider hvarken fruktat f-n eller trollen. Och kronofogden i Ljusta-trakten vanslägtas ej från den gamla fogde-stammen, han är nemligen -betänkt på att inleda en rättslig undersökning för att finna tråden till denna mystiska historia. Man vilk veta, att han gifvit sig hin på att få reda på den. Så långt har den nyaste apökhistorien tills dato skridit fram. Vi sluta vår lilla öfversigt deraf på samma sätt som det heter i annonserna om andra voffentliga nöjen!: Närmare framdeles! Det händer och sker för öfrigt så mycket underligt nu för tiden i verleen; bland annat tyckes mormonismens läror ha tätt fast fot i Sveriges hufvudstad, att döma af en annons i dess tidningar häromdagen, hvari stod att läsa: Stadsauktion. Måndagen d. 17 i denna månad, f. m. från kl. 10 och e. m. från kl. 4, försäljes härstädes åtskillig lösegendom, tillhörande restauratören N. N:s och konstförvandten N. N:s hustrus sterbhusdelegare. Nog synes förvandtskapen skäligen konstig mellan dessa tre kontrahenter! Icke mindre konstiga äro understundom våra stora tidningars redogörelser för riksdagsförhandlingarne. Vi mena ej sjelfva innehållet, men fastmer formen. Ty det förra