Göteborgsposten – 20 mars 1873, sida 1

A — — hela affären. Men snart visade sig i praktiken hela det rent ut hass, hvarmed man i brådskan hade tillvägagått vid lagens antagande och iverksättande. Dels hade man alldeles försummat att tala om eäkerhetsoch lyxtändstickor (af vax o. s. v.), hvilka på grund häraf kunde alldeles komma ifrån skatten, dels hade man glömt, att det fanns traktater, som tillförsäkrade vissa länder, såsom Österrike och Sverige, rättigheten att införa tändstickor mot en tull vida lägre än den nya beskattningen. Det för Församlingen framlagda lagförslaget afsåg, att råda bot för ett sådant missförhållande, hvarigenom tydligen hela ändamålet med lagen måste förfelas. Den allmänna meningen hade emellertid börjat blifva temligen enig i Frankrike derom, att hela lagen var alldeles törkastlig och att det bästa vore att helt enkelt åter afskaffa dem. Dels har nemligen konsumtionen at denna vara i den mest påfallande grad förminskats, på samma gång som den hemliga tillverkningen synes ha antagit utomordentliga proportioner, i följd hvaraf, innan det nybildade bolagets öfvertagande af saken faktiskt kommit till stånd, statsiokomsten alldeles orimligt nedgått mot hvad beräknadt var (ungefär på samma sätt som med de påräknade 93 millionerna af råämnesbeskattningen, surtaxen på främmande handelsfartyg och andra nya påhitt); dels visar Big en mängd svårigheter i tillämpningen såsom en ersättning, beräknad till minst 20, höget 40 millioner francs åt nuvarande sabrikanter och försäljare för den ekada deras näring måste lida. Allt detta är emellertid Frankrikes onsak och har endast indirekte ett intresse för oss. Men värre är det sätt, hvarpå franska regeringen synes vilja gå tillväga för att komma ifrån handelstraktaterna. Man vill nemligen säga åt Sverige: Ri har fördragsenlig rätt att införa edra strykstickor. Godt, detta hvarkon kunna eller vilja vi hindra. Men vi ha rätt att förbjuda er att leverera dem till hvarje annan afnämare än den, som vi anvisa er, och på de vilkor, som han och vi bestämma i enlighet med våra förändrade beskattningsförhållanden. Såsom flera talare under diskussionen den 14 visade, är ett sådant resonnement en grof sofism, an mauvais ohicans, såsom en talare uttryckte sig. Införselfriheten kan icke sägas existera annat än under vilkor, att den importerade produkten skall kunna fritt konkurrera med den inhemska produkten. Hvarje annat handlingssätt är en kränkning och ett våldförande af traktaten. Finansministern, hr Leon Say, uttalade deremot enmotsatt mening, på samma gång som han uttalade sin förhoppning, att den främmande tillverkningen skall göra någon öfverenskommelse med det franska bolaget, som fått koncessionen. Vi känna naturligtvis ej, hvilka grunder hr Leon Say hade för denna supposition, likasom vi äro i okunnighet om hvilka mått och steg den kongl. svensk-norska beskickningen i Paris vidtagit för att skydda vår industris rätt. Såsom det framgår at den redogörelse för frågans behandliog, som förekommer i Is Temps, blef emellertid utgången i nationalförsamlingen nu sådan som ministern ville hafva den, och man tyckes dervid lika litet hafva gjort något afseende på en — enligt hvad vår korrespondent i Paris tror sig veta — i landet nog spridd mening, som på de allvarsamma invändningar, hvilka af en del talare gjordes mot lagförslaget, och den rätt, på bvilken Sverige på grund af traktaten kan åberopa sig. Sedan mr Bocher i ett förträffligt — vi citera Le Temps — anförande påpekat, att lagförslaget endast hade ett skäl för Big, det, som man nu i två års tid ouppbörligt måste tillgripa, nödvändigheten, fick nemligen frågan den utgången, att monopolet fortfarande står qvar oca att lagen fått några tillägg. I lagen af år 1872 hade man glömt säkerhetsoch lyxtändstickorna. I den nya tariffen bestämmes priset nu till 10 centimes för en låda med 100 eäkerhetständstickor, och på lyxtändstickor skall priset bestämmas genom särskildt regeringsbeslut. Häremot kunna vi icke hafva något att invända, men så mycket mera deremot mot ett annat tillägg. Koncessionärerna — d. v. s. bolaget — få införa lyxtändstickor mot erläggande af de i traktaterna bestämda tullafgifterna. Här synes man hufvudsakligen hafva tänkt på Österrike, hvilket också i redogörelsen särokildt framhålles. Om de svenska säkerhetständstickorna förekommer ingenting i Le Temps. Deromot beter det om tändstickor i allmänhet, att enskilde — d. v. 68. alla utom bolaget — icke få importera tändstickor annat än bref till Moor, hvari han underrättat denne