Göteborgsposten – 19 mars 1873, sida 2

Lucky urskuldande. Mrs Glint hejdade mig i förstugan och frågade mig, hvar ni varit denna morgon, och då Jag vägrade att besvara denna fråga, uppsade hon mig till afflyttning ur huset i morgon bittida. — Det är bra, sade Honor lugnt. Vi skola följas åt, Lucky. Den unga damen hade redan förändrat toilette. Hon låg på sin soffa, då Lucky inträdde; hennes bleka kind trycktes hårdt mot den blå sidenkudden. — Hvart skola vi taga vägen, miss Honor? frågade Lucky efter en paus. Skall jag stanna hos er? — Om du önskar det, svarade Honor. Jag kan ej betala dig, såsom pappa gjort, Lucky. Jag är ej längre miss Glint af Röda Huset. Jag är bortvisad för att sjelf förtjena milt uppehälle, och jag önskar ej i dessa brydsamma förhållanden träffa pappa. Jag skulle blott förorsaka honom ledsamheter. Han skulle söka upp mr Moer, det skulle bli en duell mellan dem, pappa kunde bli dödad eller sårad, och det skulle uppstå skandal. Nej, nej, jag kan ej vänta på pappas återkomst. Jag måste sörja för mig sjelf. Jag känner mig mycket olycklig och öfvergifven, Lucky; men om du föredrager att stanna qvar hos mig, skall jag dela min sista penny och min sista brödbit med dig. Det är dock min skyldighet att säga dig, att du med lätthet kan erhålla en god plats och ordentlig lön. — Jag skall aldrig lemna er, miss Honor, utbrast flickan, i det hennes ögon fylldes af tårar, Ni är den bä