Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 2

etsdogmens antagande, hade ledt till värt nederlag, r det icke omöjligt, att kyrkans öfvermakt ledt till tt liknande uppträde(!). Motsvarande planer voro görningen före Preussens krig med Österrike år 866 och före traktaten i Olmätz år 1851. Det är i mina ögon ett misstag, då man betrakar påfven såsom blott representant för kyrkan. Påfvedömet har alltid varit en politisk makt, som ned stor kraft och bestämdhet ingripit i verldskörlällandena. Dess stadiga mal är statens underordlande under kyrkan, en sträfvan hvilken är lika zammal som sjelfva kyrkan. Då man säger, att vi isyfta kyrkans undertryckande, så är detta en förvridning af sanningen, beräknad på den okunniga mängden. Det är blott fråga om att uppdraga en bestämd gräns mellan kyrkans och statens myndighet, och deuna gräns mäste uppdragas så, att staten kan dervid bestå; ty i denna verldens rike är det nu en gång staten, som har regimentet. Vi trodde oss i de forna författningsbestämmelserna ha funnit en modus vivendi med kyrkan, emedan vi år 1848 gjort den erfarenheten, att de män, som då höllo på statens myndighet och den lagliga ordningen, väsentligen voro valda i katolska kretsar. Men denna tro har gäckats. Den, som närmare kände förhållandena, måste redan förut befara, att vapenstilleståndet med kyrkan endast skulle bli af kort varaktighet; men på grund af min förkärlek för freden töredrog jag freden med alla dess brister och besvärligheter tramför en öppen kamp. Det har måhända aldrig funnits något ögonblick, mera egnadt till en öfverenskommelse med påfvestolen, än vid slutet af det franska kriget. En hvar, som med oss varit i Frankrike, vet, att vårt annars vänskapliga förhållande till konungariket Italien var under hela kriget underkastadt en misstämning, som tortfor ända till dess slut. Det var påtagligt, att förkärleken för Frankrike var i Italien starkare, än omsorgen för landets egna intressen, fastän Italien hade i förening med oss år 1866 måst tillkämpa sig oberoendet af Frankrike (!). Vi hafva utan andras tillbjelp fått bugt med Frankrike, men det är ett faktum, att vi måste slåss med italienska trupper under Garibaldi, hvars afmarsch ifrån hemmet den italienska regeringen kunde hafva förhindrat. På grund häraf inträdde en miestämning, som lyckligtvis nu är fullständigt öfvervunncä; vi voro då mycket långt ifrån att vilja göra något till förmån för Italien. Då jag ännu var i Versailles, förvånade det mig något att erfara, att underskrifter insamlades på det klerikala centrumspartiets program. Rörelsen utgick trån det förutvarande förbundssändebudet Savigny, som jag likväl icke tilltrodde någon regeringsfientlig riktning. Då jag återvände till Berlin, såg jag dock, huru starkt partiet organiserat sig; jag såg den katolska kultusafdelningens verksamhet för att borttränga det tyska språket medelst det polska ur skolorna; jagssäg, att i Schlesien uppdök ett under presterlig ledning stående polskt parti. Men allt detta skulle likväl ännu icke vara för mig af någon afgörande art. Det, som gjerde mig uppmärksam på faran, var den makt, som motpartiet hade vunnit just under kriget. Förut väl ansedda män förbigingos vid valen och aflöstes af andra, dem man ej ens kände till namnet. Partiet hade med ett ord vunnit en förvånande organisation och stort välde öfver befolkningen, såsom synes af biskopens af Mainz program. Man ville bilda en stat i staten, en dualism af den farligaste beskaffenhet. Om den genomförts, skulle vi i Tyskland ha tvenne sjelsständiga organisationer: den ena med sin suverän i Rom, den andra med sin suverän i Berlin. Regeringen skulle ha försummat sin pligt, om bon lagt händerna i kors inför denna fara för staten. Vi äro nödsakade till försvar; vapenstilleständet måste uppsägas och en åndring föreslås i författningens art. 15 och 18. Regeringen vänder sig till Herrehuset med begäran om, att det må försvara och understödja staten mot en underminerande agitation; vi hoppas, att Huset icke skall svika oss.