Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 2

Bismarck eger en stor förtjenst, och det är den, att han yttrar sig djerst och utan diplomatiska krumsprång, hvilket, som bekant, iikväl icke hindrar honom ifrån att vara diplomat. Ett nytt bevis på denna djerfhet att kalla sakerna vid deras rätta namn har han nyligen afgifvit i Preussens IIerrehus, då fråga der förevar om de af Dep. kammaren antagna författningsändriogar, hvilka ställa kyrka och presterskap i nära beroende at staten. Utan att vilja inlåta oss på frågan om det riktiga eller oriktiga, enligt vårt förmenande, i Bismarcks kyrkliga politik, erkänna vi dock den energi, med hvilken han inlåtit sig i kampen mot kyrkan eller presterskapet, och den åtminstone synbara öppenhet, hvarmed han vid förut nämnda tillfälle redogjort för sina motiver i följande sammandragna anförande: Man har velat gifva de i fråga varande lagförslagen en kyrklig och konfessionel karakter. Men detta är ett alldeles oriktigt betraktelsesätt; lagförslagen äro af väsentligen politisk natur. Det är här icke fråga om en kamp mellan evangelisk dynasti och den katolska kyrkan, och ej heller om tro eller otro, utan om den evinnerliga striden mellan konungadöme och prestvälde — en strid som är så gammal som menniskoslägtet, en strid i hvilken konung Agamemnon invecklades med siaren Kalchas i Aulis och hvilken ej blott kostade honom hans dotter, utan äfven hejdade grekernas inskeppning till Troja — en strid som i medeltiden fördes mellan påfvarne och de tyske kejsarne och afslöts dermed, att den siste ättlingen af det schwabiska konungahuset måste dö på schavotten under den franske eröfrarens bila. i ha befunnit oss mycket nära en liknande situation. . . Om det franska eröfringskriget, hvars utbrott sammanföll med kyrkokonciliet i Rom och ofelbar