Göteborgsposten – 13 mars 1873, sida 1

A :Zni — uppgift af en bland Paris förnämsta vapenfabrikanter, hr Devisme, som välsignar republiken för den lyftning, som den gifvit åt hans industri. Tyvärr är det icke alla industriidkare, som kunna säga detsamma. Men ett hus, som både i monarki och republik tyckes göra goda affärer, är Bon Marche, om hvars nästan mirakulösa förstoring och in stallation jag för åtskilliga månader sedan skref till Göteborgs-Posten. Jag omtalade då äfven de anstalter, som husets egare, herrarne Boucicault, far och son, hade vidtagit för att skapa ett visst hemlif åt sina hundratals manliga och qvinliga biträden, huru dessa inom samma lokal hade ej blott sina sofrum och matsalar utan tillfälle till lämpliga förströelser, bibliotek, sällskapsrum o. 6. v. Det vill synas, som om det gigantiska magasinets egare skulle finna sin uträkning vid att göra alla de omkostnader, som dessa anordningar måste medfora, ty de ha i stället för att med tiden draga in derpå allt mera ökat sina omsorger för att hålla hela sitt lilla rike tillsammans. Hvarje afton komma lärare i engelska och tyska språken ech genomgå, gratis för eleverna förstås, en kurs för dem, som deraf vilja begagna sig; vidare lärare i sång för herrarne och fruntimmerna — till och med en danelärare. I söndags gafs en stor sete för hela husets personal, hvartill egarne hade inbjudit sina bekanta (och några representanter för pressen, eftersom naturligtvis tillfället icke var olämpligt för en reclame), och hvartill äfven alla biträdena hade rätt att inbjuda ett visst antal slägtingar och vänner. Det gafs en stor konsert, vokaloch instrumental-, uteslutande exeqverad af de unga männen och. fruntimmerna, som tillhöra huset, och i hvilken man fick höra ganska utmärkta saker, en liten teaterpjes upptördes, författad af en herre i tapisserifacket och spelad af honom sjelf; on af kassörerna och två damer i achal-och linnefacket. Pjesen hette Å Bon Marchc, och handlingen försiggick i den till öfre galleriet ledande trappan, hvilket underlättade betydligt både dekorationsoch placeringsbesväret. Izett par af salongerna dansades det, och i matsalarne intogs successivt en souper, som var magnifik och så väl anordnad, att ingen behöfde slåss om maten, hvilket ej vill säga så litet, när man betänker, att den massa folk, som skulle bespisas, utgjordes af ej mindre än Jyratusen personer, ungefär lika många som befolkningen i en af våra ansenligare småstäder! P. S. En vän, som i detta ögonblick återkommer från Versailles, der hak hört Thiers stora tal i fråga om tretiomanna-kommissionens betänkande, meddelar mig sina intryck deraf. Presidenten hade, isynnerhet från venstra sidan, blifvit uppsordrad att afgitva sin personliga förklaring öfver justitieministern Dufaures tal i förgår, hvilket gjort republikanerna utom sig af förbittring, och det gällde nu att ställa hela verlden tilltreds. — Det förekommer i Notre Dame de Paris, Victor Hugos stora roman, en scen (såsom min sagesman säger), der den stackars Gringeire vid äfventyr att genast blifva aflifvad tvingas att skaka en mannequin, som är alldeles fullsatt med klockor, utan att pågon af dessa får klinga. Så vanvördligt det låter, är det en viss likhet mellan församlingen, som är mannequinen, och presidenten, som spelar den stackars poetens roll. Men hr Thiers tog sitt parti: han sträcker ut först ett finger, sedan två, slutligen hela handen, han söker ett lämpligt ställe, griper tag — och skakar utan att sätta det farliga klockspelet i rörelse, så myckev skicklighet och takt ådagalägger han. Det är ögonblick, då man darrar, man håller andedrägten tillbaka, några uppgifva ett anskri af förfäran, men den beundransvärda konstmakaren lugnar dem med sitt tillitsfalla leende. Högern syntes en stund fientlig — han lugnade den genom att tala om den provisoriska republiken. Venstern knotade — han talade (och till och med sällde en tår!) till ära för sin ädle vän Jules Favre ... Och resultatet? Har presidenten dementerat det republikanska budskapet? Nej. Har han förnekat aftalet i Bordeaux? Nej. Är han bestämdt öfverens med justitieministern? Nej. Är han af olika tankar med honom? Nej. Summan af saken är den, att den franska republikens president är den närvarande tidens störste ordkonstnär — och det visste man förut! LD VD—