Göteborgsposten – 12 mars 1873, sida 1

eder högsta lycka i att draga försorg om de fattiga, inrätta skolor, asyler och i allmänhet taget göra godt. Jag erbjuder er ett tillfälle till att utföra sådana menniskovänliga planer, och jag skall vaka öfver er och alltid älska er. Honor, vill ni bli min hustru? Flickans hjerta tycktes nästan stå stilla i detta ögonblick. Värman af Darrel Moers förklaring uppväckte hennes tacksamhet, men hon älskade honom ej. Och hvad mer var, utan att hon sjelf ens visste om det ännn, älskade hon en annan — just samme sir Hugh Tregaron, den unge baroneten, på hvilken mrs Glint hänsyftat. — Ni svarar ej? utbrast Darrel Moer. Ni kan ej ha för afsigt att gifva mig afslag? Oh, Honor, hela mitt lif beror af er. Afvisa mig ej! De hade nu hunnit öfver fältet och befunno sig vid grinden till den lilla täppan. Mörkret hade inbrutit. Ljusen lyste från fönstren i Röda Huset, och ljudet af pianot under miss Milners fingrar trängde svagt ut till dem. Honor stannade och lade handen på grinden. Hon tänkte på, att hon snart skulle bli bortdrifven från den boning, som alltid varit hennes hem, och hon fruktade för den framtid, då hon ej skulle ega något sådant. Darrel Moer var ingalunda idealet för hennes jungfruliga drömmar, men hon tyckte åtminstone om honom, och han lofvade henne ej allenast en trygg tillflyktsort från den olycka, som hotade henne, utan äfven tillfredsställandet af alla hennes önskningar. Såsom hans hustru kunde hon göra mycket godt, och sjelf behöfde hon visst icke vara olycklig. (Forts.)