Göteborgsposten – 8 mars 1873, sida 1

Article Image
Ä QO—1110—00— 1h:: mn A aro en lösning, torde det icke vara ur väen att påpeka, hvad man i Norge tänker om enna fråga eller de med densamma i förbinelse stående. Vi tillåta oss derföre återgifva ljande i Fredrikshalds Tilskuer förekommande ppsats: Det är oss bekant, att härvarande jernbankomite id ett nyligen hållet möte tagit i öfvervägande, vilka mått och steg från Fredrikshalds sida borde igas i anledning af Fredrikshald-Högen-jernbanans örbindelse med bergslagsbanan vid inl å ena sian och med Uddevalla-Wenersborgs-banan den ndra. Af den af amtmannen nyligen meddelade öfverigten af de till jernbanan från Kristiania öfver Frerikshald till riksgränsen af kommuner och enskilde ecknade bidrag erfares, att dessa hafva stigit till tt belopp, som öfvergår de djerfvaste förhoppnin; ar, i det att till båda linierna blifvit tecknadt nåot öfver 1 million specier, hvartill kommer det från sLristiania väntade bidraget, som väl med säkerhet tan päräknas att blifva minst 300,000 spd. Härmed jar man på det mest talande sätt gifvit sitt erkänande åt det intresse, som de närmaste områdena nåste hafva i denna anläggning, och då man dessitom tager i betraktande den otvifvelaktigt stora )etydelse densamma måste få för hela landet, har nan all grund att antaga, att vårt storting, som allid visat sig hafva ett öppet öga för den utomorlentligt stora betydelse som förbättrade kommunikationsmedel hafva för landets utveckling, skall bevilja det för anläggningens fulltöljande nödvändiga beloppet. Kunna vi sålunda anse, att denna anläggning säkerligen kommer till stånd och med glädje erkänna dess betydelse för vårt samhälle, så är dock dermed icke allt uträttadt, som bör och kan uträttas. Hvad som erkannerligen för oss och våra närmaste grannstäder är af största inyresse, är dock otvifvelaktigt förbindelsebanan med det svenska jernvägsnätet. I våra tidningar har berättats, att det på föranstaltande af styrelsen för bergslagsbanans bolag nu företages undersökningar för en jernbanelinie från Kihl ofver Ödsköldsmoer till Wenersborg, och vi våga häri se ett godt förebud för denna linies utförande i den närmaste framtid, ty, ehuruväl det blifvit sagdt, att styrelsen skulle vara mest böjd att välja linien öfver Åmål och Mellerud (vid Köpmannabro) till Wenerskorg, så äro vi dock så fullt öfvertygade om, att bolagets eget intresse säkerligen skall leda till antagandet af linien öfver Örnsköldsmoer, att det definitiva valet, när undersskningarne äro färdiga, icke lärer blifra tvifvelsamt. Hvad skall nemligen följden blifva, om linien lägges längs Wenerns vestkust? Det faller klart i ögonen, att våra ech öfverhufvud taget norrmännens intressen icke på långt när kunna tillfredsställas af en sammanknytningspunkt vid Mellerud, som väl skulle vara den allra olämpligaste, som kunde väljas med hänsyn till förbindelsen såväl med det oydsvenska jernbannätet och utlandet som med bergslagsdistrikterna och Wermland. På samma gång betvifla vi beller icke, att dem trafik, som Smaalensbanan kommer att ofverföras på Dalslardsbanan, skall blifva så stor, att det, når man tillika tager i beräkning den öfriga trafik, som kan påräknas, skulle blifva ett lönande företag att anlägga den påven jernbanan från Högen öfver Westra-Ed till Wenersborg eller en punkt i närheten af denna stad och i förbindelse med denna en bana direkt från Kihl till en sammanknytningspunkt vid Ödsköldsmoer. Och skulle det derför mot all rimlig förmodan visa sig, att styrelsen för bergslagsbanan, i hvars hand afgöranderätten lärer vara lagd, finner skäligt att föredraga Wenerlinien, må vi i förening med våra svenska bröder, som med oss hafva gemensamma intressen i denna sak, med all kraft arbeta för att bringa till stånd sistnämnda jernvägslinier. Visserligen fordras det stora kapital för att sätta en sådan plan i verket, men om krafterna förenas, oeh om man, i händelse så behöfves, anlitar utländska kapital. så lärer ingen, som känner till förbällandena, tvifla på, att det kan lyckas. Det saller af sig sjelft, att de goda utsigter, som finnas för, att Smaalensbanan skall blifva en verklighet, i väsendtlig mån måste lätta realisationen af en sådan plan, och då det är af vigt att begagna de för handen varande goda konjunkturerna vid penningmarknaden, bör man utan dröjsmål gripa verket an; detta framstår för oss som en oundviklig nödvandighet, om Wener-linien väljes och man verkligen vill, att våra och de angränsande svenska områdenas behof skola tillgodoses. Att en sådan anläggning icke kan vara förenlig med bergslagsbolagets intressse, faller af sig sjelft, då detta genom ati framtvinga en sådan jernbana sjelft skaffar sig en mäktig konkurrent, hvilket i väsendtlig mån måste infiuera på banans rentabilitet; om bolaget väljer linien öfver Ödsköldsmoer genom den inre delen af landet och i förbindelse dermed ofvertager linien från sagde plats till riksgränsen, så utestänger det hvarje konkurrens och upptager hela trafiken på sin bana. Låt oss ett ögenblick bortse från all den trafik, som den norska banan må medföra, och vi fråga då: kan det till och med i detta fall blifva tvifvel om, hvilken linie bör blifva för bolaget fördelaktigast. Vi kunva sannerligen icke tro det. Så vidt vi veta, har det alltid ansetts fördelaktigare att draga jernbanorna in i landet än utefter kusterna, isynnerhet då det är fråga om sådana landsdear, som at naturen äro så utrustade, att de uppfylla aila vilkor för, att man skall kunna tro på ett kraftigt uppspirande industrielt lif. Och man borde väl vänta ett medgifvande deraf, att en jemförelse af den trafik, som måste komma der inre linien till godo från de stora bruk och industriela anläggningar, som redan der finnas, och den som förbättrade kommunikatioaer måste framkalla — man må blott komma ihåg hvad som redan blifvit gjerdt under den korta tiden, sedan Dalslands kanal blef färdig — med den, som en linie lävgs Wenerkusten skulle komma att vinna, att en sådan jemförelse, säga vi, måste visa ett öfvervägande fördelaktigt reeultat för den förstnämda linien. Man skall kanske häremet invända, att den förra linien är längre och att den sålunda skall kräfva större auläggningsomkestnader och förlänga vägen mellan bergslagerna och Göteborg. Då må bemärkas, att här icke är fråga om större eller mindre anläggningskapital, utan om större eller mindre rentabiliteter, och i afgeende på den senare invåndningen drista vi oas påstå, att skilnaden i trafik på de båda linierna vid närmare undersökning skall visa sig till den grad stor, att fraktsatserna på den längre linien kunna sättas så mycket lägre, att varutransporten på denna icke blir kostbarare än på den andra linien och att dem längre linien det oaktadt skall gifva betydligt högre nettovinst. Tager man nu dessutom i betraktande, att bergslagsbanan genom att läggas ofver Örnsköldsmoer med bibana till riksgränsen kommer att upptaga hela den norska trafiken till Syd-Sverige och utlandet — hvarvid må inberäknas tratiken från hela det nordliga Norge, sedan banan mellan Torondhjem och Kristlania kommit till stånd — och tillika den norska trafiken med Wermland och bergslagerna, så måtte väl skilnaden blifva till den grad i ögonen fallande, att den kan klart uppfattas. Det är oss obegripligt, hvad som skulle kunna förmå bolaget att välja deu uppenbart minst fördelaktiga linien framför den andra. Man har nog sagt,

8 mars 1873, sida 1

Thumbnail