Göteborgsposten – 6 mars 1873, sida 2

känsla, hans grundliga menniskokännedom, hans kärnfriska lefnadsvishet — ja, hans spekulativa djup, hans gudomliga ironi, hans flödande humor — allt detta är i hvar mans mun — säger Malmström. Men det finnes många skalder, som hafva dessa egenskaper eller de flesta ibland dem. Hvari ligger det specifikt utmärkande för Shakespeare? — Doruti att han utvecklade alla dessa en skalds högsta egenskaper i en särskild art af poesi på det sätt, som med denna särskilda art var bäst öfverensstämmande. Deruti att han öfverflyttar dessa sina egonskaper på lefvande karakterer, hvilkas patos och hvilkas handlingar ban framställer på scenen. Först der ha hans skapelser sitt rätta element, der ega de organiskt lif och talande skönhet. Detta yttrande af den säkre konstdomaren är träffande. Shakespeares storhet kan endast fullt bedömas från scenen. Den sceniska framställningen är behöflig, om hans gestalter skola kunna för tanken erhålla lif och styrka; de behöfva ovilkorligen ifyllas af skådespelarens konst och genom denna afrundas, för att ses i hela sin storbet och skönhet. Men den dramatiska konsten är framför allt ett barn af sin tid, och hennes uppgift är att på de bräder, sem föreställa verlden, i modern form återgifva de menskliga konflikterna med det allmännas lagar, vare sig tragiskt eller komiskt. Äskådaren vill derför se från scenen antingen sin nutid eller ock, i det historiska dramat, de forntida gestalterna i nutids belysning. På grund at denna allmänna lag ba ock så många tusental af dramer, sedan de hänfört eller tilltalat sin samtid, försvunnit för att antingen alldeles förgätas eller ock erhålla blott ett kort omnämnande i litteraturhistorien, om icke möjligen en efterkommande dramaturg tår tag i ett eller annat af dessa alster, begagnar den allmänt giltiga uppränningen och gifver det hela en modern form, såsom fallet var med både Shakespeare och Calderon, samt ännu är med t. ex, Victorien Sardou. Då det oaktadt ännu i dag Shakespeares 300:åriga ekapeleer kunva gilvas och med det djupaste intresse följas af allmänheten, visar det, att den engelska skaldens konstalster ega, mer än de flesta andra, ett oförgängligt element, som ingen tidernas voxling kan utplåna. Och detta element är den på en gång naturoch konstsanna teckningen af den menskliga passionen, hvilken genom alla tidehvarf är och förblir sig lika. Denna sanning i teck ningen af passionen kommer åskådaren of: att alldeles förgäta, det handlingen och situationen, hvari passionen synligt framträder, äro främmande för den närvarande tiden, eller ock att egna dem en blott ringa uppmärksamhet samt betrakta dem mera ur rent bistorisk synpunkt. Men bredvid dessa till dramats karakter hörande egenskaper förekomma ofta i Shakespeares stycken oväsentliga saker, vådliga ordlekar och clowns-narraktigheter, ja, hela mellanspel, som icke sammanhänga med hufvudhandlingen, och det är dessa oväsentligheter, hvilka mera voro utmärkande för den Shakespoareska samtidona dramatiska konst, än för Shakespeare sjelf, som man numera finner eig berättigad att bortskära, då det gäller att äterupptaga något af den store mästarens verk, medan de ej sällan äro osmakliga och tillochmed såra genom sin grofhet örat. Häraf framgår, att Shakespeares dramer hafva för vår tid på samma gång ett allmänt dramatiskt och specielt historiskt intresse, Detta är äfven fallet med hans sällsamma tragedi Hamlet, hvilken till sin form mera närmar sig nutidsdramat än de flesta af hans öfriga skapelser och der de allmänt menskliga passionerna bryta fram med en sådan kraft, att det historiska intresset tränges i bakgrunden af den stora väldiga konflikt, skalden med häpnad väckande djerfbet satt sig till uppgift att teckna. I det historiska intresse, Hamlet ingifver, ingår de blodiga och lidelsefulla händelser, som timade på Shakespeares egen tid. En tysk skriftställare, Karl Silberschlag, har riktigt fästat uppmärksamheten derpå, att sjelfva uppränningen i detta drama motsvarar till fullo de händelser, som i de dagarne tilldragit sig i Skotland. Här hade Maria Stuart låtit år 1566 mörda am gemål lord Darnley och derefter förmält sig med mördaren Bothwell, hvilken episod Björnastjerne Björnson som bekant behandlat i sitt skådespel Maria Stuart i Skotland. I Hamlet sjelf skulle Shakespeare då velat framställa Marias och Darnleys son, sedan Jakob VI, hvilken unge furste redan tidigt måste drifva ott dubbelt spel för att undgå de om makten kämpande herrarnes stämplingar. Ovilkorligen inställer sig tanken på den vackre Darnley och den enögde sule, om än manligt kraftige Bothwell vid Välnadens ord i Hamlet om makans fall: O, Hamlet, hvilket syndafalll — från mig, Hvars kärlek var så äkta och så ädel, Att hand i hand den giek med brudgumslöftet; Och sjunka så till denne usle skurk, Sem var i alla gåfvor af naturen Ten tjoga ms