Göteborgsposten – 6 mars 1873, sida 2

ste vara en Arlyn med sina blå ögon — och on Ärlyn hatar jag, såsom jag hatar en orm! mumlade lord Waldemar mellan tänderna. Den unga qvinnan har föga, som påminner om min son, i sitt utseende. Hon måste brås betydligt på modern. Är ni säker på, Grimrod, att ni ej begått ett misstag och fört till mig orätt person? Har ni ej låtit bedraga er af någon tillfällighet, till exempel det ljusa håret, och fört till mig en flicka, som ej tillhör min slägt? — Jag är fullkomligt säker i det afseendet, mylord. — Mylord! upprepade den unga damen förvånad. — Aha, ni kände ej min rang? sade lord Waldemar, för första gången direkte tilltalande den unga damen. Ni trodde mig vara helt simpelt squire Floyd. Jag var squire Floyd — jag är lord Waldemar. Jag har ingon annan afkomliog än min sons barn. Min titel och mina gods äro ärftliga på den qvinnliga linien i brist af manliga bröstarfvingar, och min sondotter skall efterträda mig samt blifva icke blott egarinna af de Waldemarska godsen utan äfven af den Waldemarska titeln. Min sondotter skall blifva sjelfständig baronessa af Waldemar. Miss Floyds vackra kinder rodnade af lystnad, men hon yttrade ej ett ord. — Jag hade blott ett barn, fortfor lorden med fruktansvärd skärpa i tonen, under det hans dystra blickar oaflåtligt voro fästade på den unga damens vackra ansigte, en Son, och denno son bedrog mig samt gifte sig med dottern till den man, som jag hatade. Jag försköt honom, och han dog i fattigdom och förvisning under bördan af