Göteborgsposten – 6 mars 1873, sida 2

maticus, ty Shakespeares första utarbetnirg af sagan uppfördes, det känner iman, år 1594 på Newington-Butts-teatern, under det att sorgospolet i dess närvarande form offentliggjordes 1601 eller 1602. Shakespeare sammanväfde med sin stora genialiska kraft de båda gestalterna, den skandinaviske Hamlet med sitt låtsade vansinne, bakom hvars mask han håller intrigens trådar, och den skotske konungen, hvars moders dystra lefnadssaga ändades i februari 1587, eller samma år som Shakespeare tros ha verkställt sin första utarbetning af Hamlet, så att ämnet då var fängslande för en stor allmänhet och retande för en skald att förarbeta. Hvad avgår sjelfva tragediens innehåll i dramatiskt hänseende, är det obehöfligt att härom orda. Alla känna det, alla veta att uppskatta dess skönheter och att beundra det mästerskap, hvarmed det rika ämnet är utfördt. En hvar är ock fullt förtrogen med de olika figurerna deri — hvarför vi bär kunna genast ötvergå till dess uppförande å Nya Teatern i går atton. Det var en i alla hänseenden intressant företeelse. Hr Ahlström innehade titelrollen, och vår teaterbesökande allmänhet har förut haft tillfälle att se honom deri. Han har sedan dess gått betydligt framåt, och hans framställning af denna mystiska, at så många kommentatorer på så många olika sätt bedömda och tolkade karakter löste i allmänhet lyckligt uppgiften. Visserligen framskymtade öfverallt, att hr Ahlström noggrannt studerat Swartz vid k. teatern i Stockholm i denna roll, men återgifvandet var likväl icke slafviskt, icke kopierande, utan förrådde i flere hänseenden sjelfständig uppfattning och ett, om vi så få säga, inre studium af karakteren. Sragast var br A. måhända i första akten, der han går vacklande och oviss; men i den andra akten, der han redan beträdt sin utstakade bana, der han är hämndens personisikation, höjde han sig snabbt och lyckades sedan konseqvent genomföra sin uppgift, några tillsälligt svagare moment oafsedda. Det gläder oss att kunna intyga det gjorda framsteget, hvilket ställer den aktade skådespelaren i våra konstnärers led. Den, som ej tröttnar att bryta mödans skal, vinner till slut dess gömda kärna. Hr Ahlströms utveckling är ett nytt bevis på sanningen i detta tänkespråk. Att han efter sista akten i upprepade inropningar erfor publikens sympati för sitt spel, behöfva vi väl knappast tillägga. Opholia, denna vansinnets sceniska mönsterbild, framstäldes med fin takt af fru Raa, som visste att iakttaga den svåra medelvägen mellan en hjertnupen sentimentalitet, hvartill Ophelias moderna framställarinnor ofta förirra sig, och ett vansinne så sannt som det kan genom konst återgifvas. Hr Åhman utförde kungens roll med vanlig jomnhet och måtta; likaledes fru Pousette, drottningen. Hr Pousetts lyckades väl i ätergitvandet af Vålnaden: svårigheten ligger här i deklamationen, hvilken bör vara ihålig, entonig, utan sträthet, och hr P. öfvervann den på ett utmärkt sätt. Hr Sjöberg, Polonius, hade i sitt uttal återfallit i sitt gamla manör, mer än hälften af hvad han sade gick förlorad. Hr Zichtenbarg hade på sin del fått framställningen af Horatio, hvilken i honom hade ett värdigt uttryck. Öfriga medspelande utförde i allmänhet jemnt sina roller, och den stora tragedien gick, hvad ensemblen angår, förträffligt för att vara första gången, hvilket intygar den flit och emsorg, som nedlagts på inöfningen. Stycket är praktfullt och med smak uppsatt; och de täta seenförändringarne utfördes med en snabbhet och ordentlighet, som länder teaterns nuvarande maskinist till beröm. Huset var i det närmaste utsåldt. iiiiiiii