Göteborgsposten – 6 mars 1873, sida 1

— Hans kärlek och hans hat äro för mig fullkomligt enahanda, sade miss Floyd kallt, i det hon tog för sig litet vildt och slog i ett glas Moselvin åt sig. Jag vet att de Floydska godsen äfven äro ärftliga på qvinnolinien, och jag är squire Floyds enda afkomling. Jag inser ej, att det förefinnes någon anledning till brådska å min sida. Och hvad det beträffar, att jag skulle göra mig till vän med hans förvaltare, tillade hon med en föraktfull krökning på läppen, så hyser jag dertill ingen böjelse. Jag kommer ej att nedlåta mig till att ingå vänskspsförbindelser med någon tjenare i det hus, der jag är herrskarinna. Mr Grimrod har, alltifrån den första stund jag såg honom i Insbruck, förolämpat mig med sin närgångenhet och förtrolighet, och jag kan försäkra honom om, att jag, då jag en gång blir ensam herrskarinna på och egarinna af Floyd Manor, sannolikt ej skall behålla honom i hans nuvarande befattning. Mrs Watchley kastade en hastig blick på Grimrod. Hans orörliga, outforskliga ansigte förrådde ej ringaste ledsnad öfver den dåäliga opinion, som uttalades rent ut om honom. — Vi skola hoppas, att miss Floyd ändrar sinnelag, då hon tillträder den värdighet, hvarom hon talar, sade han lugnt och med en egendomlig, hånfull glans i sina små svarta ögon. Jag skall ej hysa några ovänliga känslor mot er för dessa förhastade ord, min bästa unga dame, och skulle ni någonsin behöfva en vän, så behöfvor ni endast kalla på Nelson Grimrod. Mitt lif skall, om så behöfves, tillbringas i eder tjenst, miss Floyd. Och nu,