Göteborgsposten – 4 mars 1873, sida 1

————7—777554-tG da skogarne, hvarvid utgallring af smäckrare virke ingår i hushällsplanen, en efter behofvet lämpad utförseltull å sådant sågadt eller osågadt virke må blifva införd. — Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 hade hufvudsakligen på grund af formella skäl hemställt, att i fråga varande motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Häremot hade motionären reserverat sig, äfven som dr Ros, hvilken föreslagit, att riksdagens Första kammare måtte uti skrifvelse anhälla, det K. M:t täcktes i fräga om lagbestämmelser, rörande skogshushållningen i landet taga i öfvervägande, huruvida icke dessa hufvudsakligen må grundas på begge eller endera af följande tvänne principer neml.: inskränkning af rättighet att från riket utföra vissa sorter osågadt virke af smäckrare dimensioner och åliggande för enskilde att å sina skogar eller afverkning åstadkomma återväxt. — I den temligen långa diskussion, som uppstod rörande denna fråga, yttrade; sig först frih. Sprengtporten, hvilken framhöll; betydelsen af en ordnad skogshushållning för vårt land både i afseende å klimatiska forhållanden och dess hufvudnäringars beskaffenhet, samt nödvändigheten af att statsmakterna vidtogo åtgärder för våra skogars skyddande, helst farhågorna allt mer växte derom, att de ej vårdades på ett sätt. som för framtiden betryggade deras ur antydda synpunkter för fäderneslandet så vigtiga bestånd. Tal. var ej heller nöjd med det sätt, hvarpå utskottet helt enkelt affärdat hans motion. I denna sistnämnda åsigt instämde hr Rydqvist, hvilken derjemte framhöll, att opinionen i landet, synnerligast på de senaste åren, allt mera hestämdz uttalat sig mot den allt mer öfverhandentagande skogssköflingen, och att åtgärder mot dessa missbruk nödvändigt måtte vidtagas. Han begärde att frågan skulle återremitteras för en vidlyftigare behandling. I hr Ros förslag instämde hr Hasselrot. och till en del äfven frih. Raab och Asplund försvarade utskottets hemställan. Hr Asplund försvarade utskottets hemställan. Utskottet hade ingalunda sans fagon affärdat frågan, men formella hinder funnos emot att på annat sätt gå till väga. Det var icke längre än sedan 1868, som riksdagen ingick till K. M:t med en anhållan om en organisation af skogsväsendet i Norrland och den komite, som regeringen med anledning häraf nedsatt, hade nyligen slutat sina arbeten. Man kunde då ej gerna innan regeringen hunnit framlägga sitt förslag, hvilket man hoppades skulle ske till nästa riksdag, ånyo ingå med en anhållan i samma ämne. Efter diskussionens slut antogs utskottets förslag med 51 röster mot 21, hvilka röstade för återremiss. Innan aftonens plenum afbröts i Första kammaren begärde gretve H. Hamilton ordet. Han förklarade sig vilja yttra några ord rörande elementarläroverksfråyan, sedan det förslag, som från regeringen inkommit rörande denna frågas ordnande, blifvit hänvisadt till ett särskildt utskott, hvarigenom han hoppades att det skulle blifva föremål för en mera genomförd granskning. Det fanns en sak, för hvilken han i femton år kämpat, och detta var den klassiska liniens fullständiga skiljande från den reala. De försök, man gjort att förena dessa båda linier, hade alltid mer eller mindre misslyckats; den ena linien hade blifvit lidande på den andras bekostnad, antingen i följd af att lärarne mera gynnat en af dem, eller också genom omöjligheten af att utarbeta en för båda gemensam undervisningsplan, som vore fullt ändamålsenlig. Han kunde visserligen dej begära att utskottet skulle föreslå em fullkomlig förändring, men han önskade, att det måtte framhålla nyttan deraf, att i de större städer, der undervisningen fullstämdigt meddelades på tvenne linier, man måtte inrätta ett fullständigt klassiskt och ett dito realt läroverk. I städer, som ligga hvarandra mycket nära och mellan hvilka-kummunikationen är lätt, som t. ex. Lund och Malmö, Linköping och Norrköping, borde i ena staden inrättas ett uteslutande klassiskt och i den andra ett realt läroverk. En sådan förändring vore, utem i fråga om sjelfva undervisningen, nödvändig derför, att under nuvarande förhållanden en mängd personer blifva ryckta från den väg, på hvilken de borde framgå och kastas in på en bana, som ej är för dem lämplig. Utskottet skulle derför göra fäderneslandet en tjenst om det föresloge en öfvergång till de båda liniernas särskiljande.