Göteborgsposten – 1 mars 1873, sida 1

tt ganska klart ljus 01ver S1UA0U. II Den åtgärden kan utan tvifvel försvaras, s tt, då, såsom fallet nu är, ett tronskifte egt d um, anslaget till den nye monarkens civilliti ta minskas, förutsatt likväl att anslaget tille örne varit för högt tilltaget. Men statsutskottet ville icke röra vid det inslag, som utgår till konungen direkt för rofhållningen, ville icke på detta område visa sig illojalt, kan tänka, utan föredrog en omräg, hvilken, ehuru den påtagligen vittnade om brist på mod, åtminstone tillfredsställde lem, som hade påyrkat, att nedsättningar på frågavarande hufvudtitel skulle ske. Utskottet föreslog neml., att anslagen dels till kongl. hofstallets utfodring, 45,000 rdr, dels till ved och kol för de kongl. hefven, 50,000 rdr, skulle upphöra, samt vidare, att anslaget till polislysoch renhållning vid k. slottet och arfpringens palats skulle minskas med 5000 rdr, så att en nedsättning å tillhopa 100,000 rdr derigenom uppkomme. Till vederlag härföre gaf utskottet hopp om, att under konung Oscar II:s regeringstid ingen minskning i H. M:ts civillieta skulle ifrågasättas, en förhoppning, förutsatt att den var allvarligt menad, hvilken dock utan tvifvel hvilade på ytterst svaga grunder, enär för densammas uppfyllande utskottet äfven med den bästa vilja ej förmår uppställa några betryggande garantier. Icke minst märkligt var dessutom, att vid utskottets betänkande, hvilket i afseende på motiveringen är allt annat än logiskt, ingen reservation blifvit fogad, hvaraf visade sig. att utskettets camtlige ledamöter varit fullkomligt eniga om hvad i betänkandet blifvit hemställdt. Det var vid denna företeelse — sedan hr finansministern utförligt granskat betänkandet — som d:r Dickson specielt fästade sig och karakteriserade den antydda enigheten inom utskottet såsom resultatet af en kompromiss, såsom första offret till fred mellan de motsatta partierna; men sådana fredsvilkor vore oantagliga, de utgjorde ett köpslående, och när så skedde, stode ofärd för dörren, ty det skedde på det allmännas bekostnad. Förfarandet skulle vittna om en klok politik, hade man sagt, men det var endast en feg politik, och ehurn tal. visste, att han tillhörde minoriteten, så föredrog han dock att falla ärligt och med vapen i hand. Eftergitterna äfven i detta fall skulle göra det redan öfvermodiga partiet ändå mera öfvermodigt. Tal. varnade motsidans män att ej gå så till väga, att de som profeterat, att det nya statsskicket skulle leda till ett bonderegemente, finge rätt i sin spådom. Utskottets betänkande vore både ologiskt och underhaltigt, och motiveringen sådan, att på grund af den borde anslagen på denna hufvudtitel ökas i stället för att nedsättas. Dertill kom, att en nedsättning ut gjorde ett misstroendevotum mot konungens rådgifvare, men hvilket ej kunde afgitvas utan att träda grannlagenheten för nära, ty ogrannlaga vore det, att nationen stode och prutade med sin konung. Sedan grefve Björnstjerna äfven uppträdt mot utskottet och likaledes framhållit obållbarheten i löttet, att anslaget skulle bli orubbadt under konungens lifstid, fick grefve Arvid Posse ordet. Det vore representationens rätt och pligt, sade han, att vid ett regentombyte pröfva behofvet af de anslag, som begärdes för hoshällningen. Utskottet hade varit i sin goda rätt och derjemte genom sin åtgärd velat förekomma de ständiga anfallen på första hufvudtitel. Motiveringen i betänkandet ville han ej försvara och erkände, att logiken ej alltid blir räddad i dylika betänkanden. Hr P. Olsson från Helsingborg var den förste af utskottets ledamöter, som erkände tillvaron af den kompromiss, som d:r Dickson antydt: han lät förstå, att konungen äfven med den af utskottet förslagna summan kunde upp: bära sin och landets värdighet, och att, om ökade bebof framdeles gjorde sig gällande, skulle representationen ej låta konungens värdighet lida, samt antydde det kloka uti att från motsidan gifva ester i tid. Då nu redan två af utskottets ledamöter yttrat sig, var det klart, att flere andra skulle jåta höra af sig, alldeles som förhållandet är med tornuret i Storkyrkan: när det börjar slå, så följa alla de andra kyrkouren efter. Så nu. Friherre Ericson, hrr Key, Jöns Rundbäck, Carl Ifvarsson och Jan Andersson talade med lämpliga uppehåll. Hr Sven Nilsson i Österlöf, som annars ej saknar skäl tagna af egen fatabur, läste nu upp ett yttrande af P. F. Mengel i bondeståndet vid 1859 års riksdag, då första hufvudtiteln förehades, men förteg, att, sedan ståndet då på en rösts öfvervigt nedsatt konungens anslag, så reserverade sig i nästa plenum så många, att de utgjorde flera än majoriteten vid föregående plenum. Hr Carl Anders Larsson, sem äfven gillade utskottets beslut, antydde, att felket ej kunde begripa, att icke en person (kungen, som skulle uppbära 1,191,000 rdr) kunde berga sig på hvad som kan räcka för 30,000 andra. (Men nyssnämnda årsanslag fördoladt på de 30,000 andra gör ju icke fullt 40 rdr på hvardera?) För afslag å utskottets bemställan yttrade sig mer eller mindre utförligt hrr Nyblesus A. Rundbäck, Clairfelt, A. Schultz och A Staaf. Bland de talare, som särdeles illa tillty gade utskottets betänkande, bör särskildt näm a C Aaan anm mot utskottet oci — — — — 0 . A5 — AA AA