Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 3

bland Bergen. Bergensposten kom i klamha meri med Bergens Adresse, som tog det U danska skådespelaresällskapets försvar och insinuerade att hela anfallet berott derpå attj: sagde sällskap ej annonserade sina söreställ-ningar i ÅBergensposten ...! Allmänheten I i började komma med och 40 rdrs belöning utlofvades åt den, som kunde namnge Bergenspostena insändare, hvilken stämplades i: som det värsta afskum på Guds gröna jord. Men midt under det striden brann som hetast, under det allmänheten delade sig i två partier, midt under de mest förfärliga utfall i Bergens Adresse, har törf. i Bergensposten tillräckligt Jmoraliskt mod att inbjuda allmänheten till att höra hans muntliga skäl tor den förkittrade tidningsartikeln, Ingen visste hvem förf. var; af hans tillkännagifrande i ÅBoergensposten hade man dock ansett att det var en man, hvilken icke kunde fällas eller nedtystas med sädane vapen, som -Bergens Adresse brukat emot honom. Allmänhetens spänning hade nu stigit till sin höjd. Måndagen d. 17 d:s fylldes Bergens Arbetareförenings stora sal långt före den utsatta tiden och man stormade på alla dörrar med en sådan våldsamhet att de der posterade vaktmästarne öfvermannades, man bjöd flera specier för att slippa in i salen, der öfver 1000 personer stodo sammanpackade. Man väntade och väntade, spejade åt alla håll för att få sigte på den obekante, som hade åstadkommit allt detta tumult; man hojtade och stampade för att tillkännage sin otålighet. .... Slutligen öppnades en liten sidodörr vid salens nedra ända, der en talarestol var upprest och in trädde en i Bergen allmän bekant person, teol. kand. Geerg Fasting. En stark och ihållande bifallsstorm emottager honom. Några hyssjningar och hvisslingar blefvo genast nedtystade, man gjorde till och med min af att kasta ut ett par vid ingången posterade pibere. Sedan det blifvit tyst i salen, tillkännagaf hr Fasting, att han vere förf. till teaterartiklarne och tillade, att då han här återkom till en sak, dervid så mångas känslor på ett så ledsamt sätt blifvit sårade, så skedde detta i öfvertygelsen om att ett upprepande deraf nu icke kunde ifrågakomma. Denna öfvertygelse grundade sig ej blott på hänsyn till den ärade församlingen, utan förnämligast derpå, att striden, som förut varit anonym och opersonlig, nu förts in i en annan sfer, hvarest hänsyn och sympati skulle bestämma andan i diskussionen. Tal. erinrade derpå om stridens egentliga upphof: föreställningen af Svantevits dotter och karakteriserade detta som ett försök af den absoluta andefattigdomen att intränga på norsk scen och derigenom demoraliserande inverka på själslifvet i öfrigt. Talarens harm öfver den gifna föreställningen och de senare mot honom riktade angreppen härledde sig derifrån, att han deri måste se yttringar af en slapphet i själslifvet och samhällsförhållandena, hvilken länge grämt honom. Detvar bristerna i den nu rådande verldsåskådningen, som han velat påpeka oeh det var den sanna, humana eller menskliga verldsåskådningens framgång han vilie häfda. Denna verldsåskådnings innehåll ansåg han vara att vi skola lefva för något och i alla lefnadsställningar och yrken lefva så, att de föra oss upp till någonting högre och till sist leda till vår själs utveckling och förädling. Tal. påpekade derefter hurusom bristerna i det offentliga lifvet vanligen grunda sig på samma brist på en sann och lefvande verldsåskådning samt skildrade somliga individers befängda uppfattning af de verkligt vigtiga funktioner de bekläda här i lifvet, t. ex. inom kommunala och kyrkliga områden, inom polisen. Åöbå jeg, slutade talaren, ser tillbaka på denna strid om teatern, förefaller det mig nästan som en dröm, att jag, som dock i sjelfva verket icke är någon slagskämpe och ej känner till ovänskap annat än af namnet, bar kommit så mycket buller åstad och mot mig sjelf uppväckt så stor ovilja. Men har jag icke helt och hållet förfelat afsigten med detta mitt föredrag, så har ni väl alla föratått, att bakom mina teaterartiklar dolde sig en allvarlig tanke och ett redligt syfte. Man må göra med dessa mina artiklar, hvad man behagar, ott måste man dock erkänna, att i det, som jag skrifvit och i aften uttalat, finnes någonting alt tänka på, finnas fordringar, som det må vara oss en pligt att upptylla. På desrva vilkor bjuder jag fred, och jag hoppas att den blir emottagen. Åhörarne, som i början af detta i sitt slag ovanliga föredrag ofta brutit ut i bifallsyttringar, förhöllo sig snart, efter några vänliga ord af tal., fullkomligt stilla och lyssnade sedermera fmed spänd uppmärksamhet till föredragets utveckling, men då hr Fasting, efter de efvan anförda orden lemnade talarestolen, ljöd ånyo en åska af bifallsyttringar genom salen. Då Kotzebacs Redlighetens seger öfver förtalet sör 21:a gången uppfördes ä arsenalsteatern i Stockholm, upprättad i f. d. De la Gardieska palatset vid Carl XIII:s torg, inträffade den stora eldsvåda, som lade denna teater i aska. Det ovanliga intrigstycke, som kand. teol. Fasting satt i scen i Bergen, torde väl också med fog kunna kallas Redlighetens seger öfver förtaletk. Huru många gånger och af hvem det än framdeles, der eller annorstädes, kommer att uppföras ej skola —