Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 3

— ——— — En modig recensent. Tidsbild. I våra dagar utkämpas det både här och der, både i Stockholm och Kristiania, i Reval lika väl som i Göteborg ganska lifliga strider inom tidningspressen i tentorfrägan7, en fråga som aldrig upphör att vara ny, att vara brännande. Hos oss, här i Sverige, har emellertid den stora allmänheten dessbättre hittills ej tagit aktiv del i stridigheterna, om vi undantaga en och annan mer eller mindre tvifvelaktig insändare, utan recensenterna, de stora lika väl som de små, ha sinsemellan fått utvexla huggen. Som vi nyligen läste är förhållandet annorlunda i Norge, der senast det var den teaterbesökande allmänheten, som åstadkom opinionsyttringen för och emot hr Ludvig Josephson. Och huru man bär sig åt i Reval det lärde vi af onsdagens Hvarjohanda-afdelning. Allt det här ofvan antydda är emellertid nästan endast att betrakta som svaga skärmytslingar gent emot anfall på lif och död, som tformlösa dimbilder mot aflidelser gonombrusade varelser af kött och blod, då det nemligen jemföres med en teaterkonflikt, som helt nyligen uppstått i en annan norsk stad, i Bergen, vare sig nu att man afser recensienerna, skådespelarne, recensenterna eller allmänheten, Låtom oss gå i ordning med frågorna, låtom oss borja med recensionerna! I Bergen har under någon tid uppträdt ett danskt skådespelaresällskap, hvilket för några veckor sedan uppförde hr Michael Bruuns (hans namn spökar då med i alla norska teaterstrider!) äfven här i Göteborg bekanta folkskådespel Svantevits dottor. Stycket och uttörandet deraf föranledde en insänd recension i ÅBergensposten, affattad i en ton, som måste klinga allting utom angenäm i vederbörandes öron. Sä yttrar den skoningslöse recensenten bl. a. följande: -Jag har sett — Svantevits dotter! Ja, jag har sett henne sjelf gudens dotter (rollen utfördes af den bekanta skådespelerskan fru Recke-Madsen), sett henne både med högrödt smink och med mellanrödt smink och med hvitt smink, sett henne målad under ögonen så att dessa syntes stora och gnistrande, målad så att de tycktes matta och brustna. Jag har sett hennes tiggaredrägt med letvande grönt i håret och jag har sett hennes öfriga toiletter, både den röda kjolen med det blå valkyria-pansaret och den gula kjolen med det hvita valkyria-pandaret. Jag har sett fruntimret tala och le, sett henne skratta, spårra upp näsborrarne, gå, stå, falla o. s. v. och Jag får bekänna, att det både i anseende till ansigte och figur, men isynnerhet i anseende till kläderna, var ett fullkomligt otadligt fruntimmer. Ja har sett dana-kungen! Jag har sett denne Erik a Pommern och hört hans kungliga rytande, då han ber att man; skall lägga sadeln på häst eller något dylikt, sett honom rynka sina pommerska ögonbryn, rett och afundats honom — hans begväma stöflar af orarfradt läder. Jag har sett dem gå ut och in och in oeh ut i 3 styfra timmar både med dans och med facklor och med hillebarder. Jag har hört samtlige fem och tretti biografier, hvilka hvar och en af de uppträdande meddelar om sig sjelf och om sina närmaste slägtingar; jag har hört dem allesammans framsäga den mest fadda och osannfärdiga rappakalja, som varit i menniskors mun sedan verldenz skapelse, späckad med en hel litteraturs fraser, deraf icke en enda ej förut varit omtuggad och utspottad igen. Jag har sett det hela ända till denne narr (spelad af hr Madsen), hvars verkligt goda mask är det enda med mening i, som man för med sig hem, narren som i sina lidande anletsdrag och sin halft raglande gång kan tagas för en bild af den förbannelse, som hvilar öfver skådespelarekonsten när denna ej längre besjälas af det fria, glada allvaret, utan trälar som en daglönare, endast rufvande på att lura kunderna och få så mycket pengar som möjligt af dem, men dock vida uslare än daglönaren, derför att ett förtvifladt minne om en högre bestämmelse ännu står skrifvet på hennes panna. Nu till skådespelarne! En af det klandrade sällskapets manliga medlemmas, hr Fritz Sommer, införde med anledning af detta bittra anfall i ÅBergensposten ett svar på tal, hvari det bl. a. heter: Var öfvertygad om, hr redaktör, att vi alla