Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 1

— Men lorden vinkade åt honom att hålla sig tillbaka och betäckte ansigtet med sina händer. Det uppstod en lång tystnad. Slutligen blickade lord Waldemar upp med spöklika ögon och yttrade med bruten stämma : — Det kom så plötsligt, Grimrod. Jag — jag har aldrig tänkt på honom såsom död. Han var så ung och kraftfull och hade ett utseende och ett lynne som tycktes förebåda en lång lefnad. Död! Han som var sjelfva bilden af helsa! Och — och han dog af sorg! Det var ju så det stod i brefvet, eller hur? Hans handlingssätt utvisade ej, att han höll så mycket af mig. Jag älskade gossen högre än min egen själ, Grimrod. Död! Han var sjelf orsaken till sitt öde. Jag sörjer honom ej; men ändock återkommer minnet af min raske, ädelsinnade gosse med de klara ögonen och det trofasta sinnet. Det var ej af egen drift han visade sig olydig mot mig och bedrog mig. Han blef förledd af Arlyns listiga dotter — förbannad vare hon! Död för sexton år sedan. Oh himmel! Han lutade sitt hufvud ner mot bordet, och hans herkuliska gestalt skälfde af snyftningar. Efter en stund blickade han upp och yttrade i darrande ton: — Läs vidare, Grimrod. Hvad säger qvinnan? Förvaltaren började åter sin läsning. Den stackars Janet Floyd berättade huru hennes unge man dött i sin fattigdom och landsflykt, och huru hans fars namn sammanlänkades med hennes i de sista yttranden, som gingo öfver hans läppar. Hon omtalade hvar han var begrafven. Hon begärde ingenting för sig sjelf, sade hon, ty hon