Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 1

genom statsrådet Bergström några kongliga proporitioner öfverlemnadesVid början af sammanträdet i Första kammaren utsågos till ledamöter i dess tillfälliga utskott n:r 2: hrr Bergstedt, grefve Ehrensvärd, grefve Henning Hamilton, Thyselius och Widn, samt till dessas suppleanter: hrr Dahm och Geijer. Derefter föredrogs och bifölls en från Andra kammaren gjord inbjudning i fråga om tillsättande af ett särskildt utskott, och skulle val af 7 ledamöter och 3 suppleanter härtill ega rum i lördagens plenum. Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande angående regleringen af utgifterna under första hufvudtiteln. Den första punkten deri utskottet föreslagit, att anslagen under bemälda hufvudtitel måtte upptagas till sammanräknadt belopp af 1,191,000 rdr från förutvarande 1,417,000 rdr, framkallade en liflig diskussion, som i Första kammaren öppnades af h. exc. göre G. A. Sparre, hvilken yrkade bifall till K. :ts preposition. H. exc. justitiestatsministern, som derefter uppträdde, kunde ej finna skäl till nedsättning i anslaget, då ej tvingande anledningar dertill forefunnor, såsom nöd i lamdet eller bristande tillgångar i statskassan. Välmågan vore i stigande, och då borde ej minskning ega rum i budgeten för samhällets högsta personlighet, på hvilken ställdes ganska stora anspråk om enskild hjelp och behöflig uppmuntran åt inhemsk konst, stittelser och pensioner, som ökats allt från Garl XIV:s tid. Tal. ogillade i utlåtandet förnämligast det föreslagna sättet för indragningen; ty de ifrågavarande summorna afsåge sådane behof, som ej kunde hänföras till den yttre glansen. Tal. uttalade slutligen den förhoppningen, att riksdagen skulle bevisa, att orden kärlek till konung, fosterland och isynnerhet till den nu bestående styrelseformen ej vere tomma och betydelselösa, utan verkliga; yrkade bifall till K. M:ts proposition. I samma syttning uttalade sig grefve Henning Hamilton, hrr Rydqvist, Bergstedt, Hasselrot, MontgomeryCederhjelm, trih:ne at Ugglas, J. Schwerin, gref:ne C. G. Mörner, O. J. Mörner, hrr Wallenberg och Ehrenheim, hvilka ansågo att en förminskning i anslaget ej borde komma i fråga nu, då alla lifsförnödenheter o. d. stigit i pris och landet befinner sig i ett lyckligt ekonomiskt tillstånd, handel och näringar blomstra och anspråken på samhällets högste styresman ej förminskas, utan snarare ökas. Å motsatta sidan, eller för utskottets utlåtande, tal de frih. J. Stjernblad, grefve af Ugglas, grefve Posse, hrr C. Ekman, Larsson, Dufva oeh Gyllenavaan. Efter slutad diskussion bifölls K. M:ts proposition utan votering. Den andra punkten i utläatandet, rörande konungens disposition af Rosersbergs slott, bifölls utan diskussion. I Andra kammaren inleddes diskussionen rörande första hufvudtiteln af statsrådet Wern, som sökte ådagalägga, dels att behofven under denna hufvudtitel forttarande vore lika stora som förut, dels ock att förmågan från statens sida, längt ifrån att fattas, tvärtom vore större än den på länge varit, i det för närvarande funnes ett öfverskott at 8 millioner rdr. För öfrigt borde man äfven taga i betraktande, att svenska folket icke åtnöjer sig med att i konungen se statschefen, utan ställer på honom det anspraket, att han skall deltaga i hela nationens lif. Också hafva svenska konungarne städse visat sig motsvara dessa anspråk, i det de krattigt ingripit afven med materielt understöd, när helst det gallt att lindra nöd eller att befrämja hvad de ansett vara i en eller annan riktning för landet godt, nyttigt och välgörande. och szäkert skulle uen nurarande konungen ej vilja afsåga sig förmågan att i dessa hänseenden följa sina företrädares exempel. Den nyhet, sem af utskottet blitvit införd, då det föreslagit eivillistans tastställande till det uppgifna beloppet under Oscar II:s regeringstid, vore icke lämplig. Hvad hade man egentligen menat dermed? Detta vore avårt att inse; men man kunde väl knappt föreställa sig att utskottet velat antyda, att etter slutet af den nuvarande konungens regeringstid icke något anslag alls skulle till första hufvudtitelna utgitter blifva behöfligt. — Hr Dickson, som dernäst erhöll ordet, yrkade afslag å utskottets törslag och bifall till K. M:ts proporition i ämnet, hufvudrakligen emedan han fann ett bifall till utskottets hemställan innebara det mest eklatanta misstroendevotum mot H. M:t och emedan det vore högst ogrannlaga af representationen att stå och pruta med sin konung om dennes apanage. — Hr Lars Ersson i Wik anhöll om bifall till utskottets förslag, emedan detta i väsentlig mån öfverensstämde med hr Hedins motion, i hvilken ban instamt. — Grefve Bjornstjerna förordade deremot K. M:ts proposition, påpekande, att Sverige aldrig befunnit sig i mera lysande ställning, än nu, och således aldrig varit battre i stånd att på ett värdigt sätt upprätthålla konungens ställning. Med päpekande af törhållandena i förevarande hänseende i andra, med vårt eget jemförliga, lander, såsom Baiern, Belgien, Portugal, Sachsen, Wirtemberg, Danmark m. fl., ådagalades, att det hittillsvarande beloppet at civillistan ej kunde anses vara för stort. — Grefve Posse, som försvarade utskottets hemställan, framhöll hufvudsakligen, att densamma dikterats af önskan att för lång tid göra slut på de hittills årligen återkommande anfallen på första hufvudtiteln genom att nu vid det inträffade regentombytet taga denna hufvudtitels utgifter under ompröfning och fastställa en bestämd summa, att utgå under hela den nye konungens regeringstid. Detta vore ett förfarande, hvartill man ofta funne motstycken i andra länder. — Hr P. Olsson från Helsingborg yttrade sig i samma syftning, och fäste för öfrigt, bland annat, uppmärksamheten derpå, att med den erfarenhet man hade från föregående tider, kunde man vara förvissad om, att, om och när behofvet af en förhöjning i anslaget till konungens civillista gjorde sig gällande, skulle ett sådant beviljas. — Hr Nybleeus, som motsatte sig nedsattningen, framhöll åtskilliga, äfven af utskottet antydda, förhållanden, som talade snarare för en förhöjning än en nedsättning. — Till förmån för K. M:ts proposition yttrade sig vidare hrr A. Rundbäck, Schultz, A. Staaf, Casparson, P. Staaff och statsrådet Bergström. Den sistnämnde varnade för att taga denna fråga ur den synpunkten, att det vore konungen, som strede med folket om sin civillista, och trodde sig kunna försäkra, att hvilken än utgången af denna fråga blefve,