Göteborgsposten – 26 februari 1873, sida 1

— —— — ———— —— — skades för hvarje år och hans gods blef betungadt med inteckningar. Arlyns affärer blefvo slutligen så förtviflade, att blott en enda utsigt för honom fanns att undgå fullkomlig ruin. Denna utsigt bestod i möjligheten af att en hans fullblodshäst, hvilken han lät deltaga i Derbykapplöpningen, skulle vinna priset. På sin fullblodshästs framgång grundade han allt sitt hopp. Han var fördjupad i skuld; hans arfvegods var på väg att gå honom ur händerna ; alla hans vänner och slägtingar hade dragit sig tillbaka för honom, alla, utom hans enda barn, Full af ifver och i hopp att hans lycka slutligen skulle vända sig, höll han på sin racehäst allt hvad han egde qvar — alla sina personliga tillgångar — till och med sina hästar och sitt husgeråd. Men ödet lät sig ej blidkas. Han förlorade i kapplöpningen och var en tiggare. Samma qväll sköt han sig för pannan på ett litet värdshus i Epsom. Sedan coronern vid den anställda mediko-legala undersökningen kommit till det resultatet, att Henry Arlyn Åbegått sjelfmord i ett anfall ef temporärt vansinne, gjorde de i kapplöpningen deltagande sinsemellan en insamling och skickade hans kropp hem till Yorkshire, der den blef begrafven i familjgrafven. Samma dag som squire Arlynes begrafning egde rum och blott några timmar derefter, gick squire Floyd fram och tillbaka i sitt präktiga bibliotek med ett tankfullt uttryck i sitt ansigte. Han var nu omkring femtio år gammal, af ett anslående och distingueradt utseende. Han var sex fot lång,