åt den Redmayneska slägten. Den dag skall kanhända komma, då Richard Redmaynes bojor bli lossade, då han, såsom belöning för ett städse under fångtiden iakttaget godt uppförande, kan såsom en ångerfull syndare lemna den enformiga förvisningsorten, då han, gammal, grånad och med af arbetet nedböjda skuldrer, kan omsider fri begifra sig till den trakt dit hans själ längtar. Ej till Brierwood, de sorgliga minnenas bem, utan till den trakt der Bulrush Meads är beläget, till denna trakt med bördiga fält, insjöar och kullar, der höga, vördnadsbjudande träd skjuta upp under den molnfria himlen, der ljudet af monniekoröster ej ofta höres, men der sångfoglarnes toner klinga dosto mer fritt i den rena luften. SLUT.