Göteborgsposten – 24 februari 1873, sida 1

beviljadt passerade hon med långsamma steg öfver de platser der Hubert och Grace läst Romeo och Julia om sommarqvällarne eller varit inbegripna i ljufva samtal. Med trötta ögon tog hon den anspråkslösa scenen i skärskådande och undrade öfver att han, för hvilken alla herrligheterna i Acropolissquaredistriktet stått öppna, kunnat för en enda vecka uthärda att vistas på en sådan plats som denna. Derefter gick hon tillbaka till det åkdon, som fört henne dit från jernvägestationen, och reste hem för att, skild från allt sällskap, grubbla öfver denna nya sorg. Det var ett grymt slag, en högst förödmjukande upptäckt, ty hon hade älskat den trolöse, älskade honom ännu derigenom att hon höll hans minne kärt. Men bittrare till och med än denna upptäckt var för henne den stund, då Weston Vallory kom på kondolensbesök med Times i sin ficka och ett förstulet småleende af belåtenhet på sin falska mun. — Det är ett öde som vidlåder ädla naturer att de bli bedragna, min bästa Augusta, sade han i deltagande ton. Ett lidande sådant det är er lott att bära åtföljer blott allt för ofta hjertats ädelhet. Mrs Harcross var den sista qvinna som kunde fördraga en sentimental närgångenhet af detta slag. Allt kusinskap i verlden kunde ej i hennes ögon berättiga ett sådant vanhelgande af hennes sorg. — Hvem har lärt er att mäta min smärta? utropade hon i en ton af passioneradt förakt, eller att mäta hans fel efter er lumpna måttstock? Hurudan han än var, var han bättre och ädlare än ni någonsin kan bli. Håll er