Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 2

prins. De orlanska prinsarnes organ, Journal de Paris, yttrar d. 13 d:s: Vi hafva bekämpat Don Amadeo, derför att han mottagit spiran från Bismarcks händer och derför att vi visste, i huru hög grad en främmande konungs herradöme i Spanien var egnadt att tillintetgöra detta redan genom sina inre strider uttömda, med oss i ett vänskapligt förhållande stående rike. Men vi erkänna gerna den unge furstens insigter och förstå, att han undandragit sig att ännu längre bära sitt konungadömes löjlighet. En konung, som i ett stort katolskt land icke kan finna en medlem af det högre presterskapet, som vill döpa hans barn, en konung i ett aristokratiskt land, som icke ser andra vid sitt hof, än de galanterihandlare, som han utnämnt till grander, en konung, som regerar öfver ett af naturen vördsamt folk och för hvilken det ej blottas ett enda hufvud, då han åker genom gatorna, — för en sådan konung återstår ingenting annat än att afgå. Amadeo I har insett detta... Men en lexa kan Spanien draga af denna efemera regering, som började d. 30 dec. 1870 så sorgligt vid Prims lik och nu slutar så komiskt vid afresan af en furste, hvilken af lutter förargelse packar in sin koflert. Det spanska folket kan nu mäta hela vidden af den olycka, som de vanmäktige revolutionära af 1868 bragt öfver landet. Bland dessa radikala har ej visat sig en enda man. Vanliga intriganter och advokater af tredje rangen lofvade det poetiska Spanien dess pånyttfödelse; men då de väl kommo till rodret, drogo de först försorg om sin egen förmögenhet; nu ha de skaffat landet dess ruin och ett borgerligt krig på halsen. Spanien måste nu återvända till sin nationala monarki för att finna litet lugn. Erfarenheten har visat, att Spanien endast i monarkiens sköte kan finna en icke alltför upprörd tillvaro. Naturligtvis utstöter det orlåanska bladet ur sitt bjertas djup en suck, att Frankrike snart måtte vinna samma erfarenhet och återvända till det gamla i stället för att anförtro den provisoriska regeringen åt en blott borgare, hvilken ej väl kommit till rodret, innan han blott sörjer för att behålla regeringen för egen räkning och icke lemnar efter sig åt landet annat än en oviss framtid.