Göteborgsposten – 17 februari 1873, sida 2

het skall komma att blottas. Geheimerädet Wageners ställning är emellertid ett nytt bevis på ödets vexlingar här i verlden. Friedrich Wilhelm IIermann Wagener, hvars namn nu kommer att figurera i den ofsontliga diskussionen, är en äldre man. IIan föddes år 1815 i Segelitz, der hans fader var prest, samt egnade gig vid universitetet åt juridiska och kamerala studier. Ilan steg på embetsmannabanan efter hand till konsistorialassessor i Magdeburg, 1847; men då han visade sig kall emot den tidens liberala strömningar, förmåddes han att under ministören Schwerin 1848 utträda ur statens tjenst. Ledarne för det konservativa partiet i Preussen uppdrogo nu åt honom att grundlägga och redigera en ny tidning, Neue preuss. zeitung (den 8. k. Krenuzzeitung), hvilket uppdrag han under de häftigaste partistrider utförde med mod och stor framgång. 1854 nedlade han dock högsta ledningen af detta på sin tid inflytelserika partiorgan och lemnade år 1856 äfven med justitieråds titel ein plats som sakförare vid högsta domstolen, för att mera uteslutande egna sig åt den parlamentariska verksamheten. Såsom deputerad blef han ledare för det konservativa partiet och en kraftfull representant för de konservativa intressena. Han utmärkte sig här isynnerhet genom sin våldsamhet mot bourgeoisien och den med denna sammanställda mammonismen eller ekapitalismen. Ilan framhöll vid hvarje tilllälle sina liberala motståndare som ett consortium af samvetslösa ockrare, under det han betecknade sitt parti, kreuzpartiet, såsom bäraren af ridderlighet och ära. Han bildade den s. k. Preussiska Föreningen, hvilken uppställdes framför tronen som en vågbrytare mot den revolutionära strömmen. Bismarck var nära fästad vid Wagener och upphöjde honom, då han sjelf fick vind i seglen, till geheimeregeringsråd (1866) och föredragande i stadsministeriet. Han skulle i denna sin egenskap ordna allt, som framlages i ministören, föra protokollet öfver dennas sammanträden och formulera besluten, ja, det tillhörde honom äfven att inför monarken redogöra för, huru det stod till med dessa angelägenheter. Ifrån denna sista uppgift hade dock kejsarens nåd en gång för alla befriat honom. Det var i besittningen af denna maktställning som han skall hafva gjort sig skyldig till de embetsmissbruk, för hvilka Lasker anklagat honom. Det är ej första gången Lasker framkommit med liknande beskyllningar, men Bismarck, som då var ministerpresident skyddade honom, och den tacksammo vännen blef sin sin mästare till god hjelp i dennes kamp mot jesuiterna. Nu har Bismarck lemnat den befattningen, och nu har förföljelsen börjat. Roon hvarken vill eller kan skydda mannen, utan är kanske tillochmed belåten med att bli honom qvitt, ty Wagener var Bismarcks pålitlige vän och med bonom som föredragande i ministeren var Bismarck der ännu alltjemt primus inter parss. En korresp. från Berlin framhåller ock, att Wageners störtande endast är förspelet till undanträngande af Bismarcks alla hittillsvarande stöd och vänner inom den preussiska ministåren, hvarigenom hans maktställning efter hand skall bli försvagad.